Efter en trevande start blev den dessförinnan tämligen okände Anders Ygeman i mångas ögon regeringen Löfvens praktiskt taget enda klart lysande stjärna. Med trygg röst och förtroendeingivande uppsyn lät den nye inrikesministern förstå att han oförtrutet arbetade för att komma till rätta med de många graverande missförhållandet som utmärker den svenska statsapparaten. En taktik den tidigare så omstridde vänstersossen snart kunde omsätta i beröm, respekt och stigande förtroendesiffror.
Inrikesministerns många utspel har dock allt sedan starten haft väldigt lite med verkligheten att göra. Anders Ygeman har förvisso lovat ordning och reda i asylpolitiken, han har lovat en fungerande poliskår, han har lovat hårda tag mot brottsligheten och så vidare. Parallellt med detta har dock kravlösheten, godtycket, laglösheten och den allmänna oredan inom inrikesministerns ansvarsområden ökat, snarare än minskat.
När det nyligen uppmärksammades att Anders Ygeman, strax före sin tid som ordförande för SSU i Stockholm, vandaliserade ett hus han hyrde och därefter smet från hyran, med katastrofala konsekvenser för hyresvärdarna som följd, borde detta inte förvåna någon. Ej heller borde det förvåna någon att Ygeman vid samma tid förekom ett trettiotal gånger i Kronofogdens register.
Socialdemokraterna har förvisso skickligt utmålat sig själva som solidaritetens och anständighetens förkämpar i Sverige, men är i själva verket en hänsynslös maktapparat bestående av kallhamrade, narcissistiska och ytterst cyniska maktspelare. Man behöver inte skrapa särskilt mycket på den välpolerade ygemanska ytan för att snabbt drabbas av misstanken att även inrikesministern och dennes politiska karriär är ett paradexempel på detta.
För att skapa en illusion av att man faktiskt gör något åt den både patetiska och katastrofala polissituationen och den laglöshet som följer av denna, ägnar sig Anders Ygeman och hans partikamrat Dan Eliasson nu åt pinnjakt, vilket förtjänar en särskild kommentar. Pinnjakt är nämligen inte bara ett sätt att försöka sminka grisen, utan något mycket mer utstuderat diaboliskt än så.
Vad som får polisen att över huvud taget ägna sig åt pinnjakt är det faktum att man å det grövsta misslyckats med sina arbetsuppgifter. Staten förmår helt enkelt inte, trots de gigantiska resurser som tack vare det drakoniska skattetrycket står till dess förfogande, att upprätthålla en kärnuppgift som lag och ordning. Detta är i sig ett svek av enorma proportioner, men när man genom att ägna sig åt pinnjakt försöker dölja detta blir en redan grotesk situation etter värre.
Att i detta läge ägna sig åt pinnjakt är nämligen den diametrala motsatsen till att börja ta det grundläggande ansvar varje person med självrespekt åtminstone skulle sträva efter i Ygemans och Eliassons kläder. Pinnjaktens själva idé är nämligen att, i stället för att göra något åt den grova kriminalitet man gett fritt spelrum, börja klämma åt företrädesvis hederliga personer.
Därmed gör man det enkelt för sig. Den skattebetalare som cyklar utan lyse, någon gång råkar köra mot rött ljus eller någon gång i månaden använder cannabis, är till skillnad från de förhärdade kriminella Ygeman och Eliasson gett fritt spelrum att utpressa, råna, stjäla och misshandla, väluppfostrade personer utan vare sig lust eller möjligheter att göra motstånd.
Metoden är med andra ord den typiske skolgårdsmobbarens. Vad som verkligen gör pinnjakten till den fullständigt skrupelfrie makthavarens verktyg är emellertid någonting annat, nämligen att de överlag laglydiga människorna drabbas dubbelt. Först drabbas de när makthavarna, de skyhöga skatterna till trots, inte förmår att upprätthålla något så grundläggande som lag och ordning, vilket gång på gång gör dem till brottsoffer.
Därefter drabbas de en gång till när makthavarna försöker skyla över sina egna misstag genom att, i stället för att ge sig på de förhärdade brottslingarna, fokuserar det statliga våldsmonopolets insatser på den företrädesvis hederliga allmänheten. Genom att släpa offren för gårdagens outredda brott inför skranket för bagateller, försöker man på statistisk väg dölja den monumentala inkompetens man själva visat prov på.
Att kalla detta för perverst kommer inte ens i närheten av att göra situationen rättvisa. Att Anders Ygeman däremot en gång i tiden fick överta Mona Sahlins riksdagsplats är i allra högsta grad talande.
Läs även:
Mats Skogkär
