"Sedan Karl Oskar kunde knäppa upp sina byxor själv när han behövde pissa, hade han aldrig bett sina föräldrar om råd eller hjälp."
Med dessa ord lät Vilhelm Moberg i sin roman Utvandrarna Nils i Korpamoen beskriva sin son Karl Oskar, och satte därmed fingret på något viktigt i den svenska allmogekulturen. Karl Oskar är självständig, vill under inga omständigheter ligga andra till last och ber inte andra om hjälp såvida det inte är absolut nödvändigt.
Hur kommer det sig då att den passiviserande socialismen, vars grundfilosofi så att säga är att det alltid är någon annan som skall knäppa upp Karl Oskars byxor, kunnat erövra en så stark ställning i dennes hemland? Hur kommer det sig att ättlingarna till samma dalkarlar som en gång gjorde uppror mot den ena kungen efter den andra, och som vägrade skifta sina gårdar när centralmakten krävde detta, idag så ivrigt röstar för samma socialdemokrater som utarmar deras hembygd och lär deras barn att de är värnlösa offer?
En starkt bidragande orsak till detta är att socialdemokratin tidigt lärde sig att bedrägligt men skickligt anamma allmogens språkbruk och symbolvärld. Den svenska socialismen sålde in sina kollektivistiska och passiviserande lösningar med individualistiska argument. Man utmålade sig själva och sin välsmorda maktapparat som en rebellisk upprorshär. Som en slutgiltig förolämpning tog man därefter åt sig äran för de framsteg det hårt arbetande folket hade åstadkommit.
Den centralisering och likriktning man påtvingade andra omnämndes i termer av frihetsreformer, och den starka tillit som utmärkte de mellanmänskliga förehavandena bland allmogen utnyttjades maximalt för att lura människor att lägga sina egna öden i staten händer. Kort sagt, när socialdemokratin gjorde sin entré i Allmogesverige var det under utstuderat falska förevändningar.
Den socialism som sålts in under namnet "den svenska modellen" är parasitär. Inte bara för att erbjuder såväl lata människor som svågerkapitalister enorma möjligheter att leva gott på andra människors bekostnad, utan därtill för att den lyckats bli en viktig maktfaktor genom att appellera till en allt annat än socialistisk folksjäl.
Att Socialdemokraterna lyckats sälja in sin omättliga hunger efter makt som en politik för Karl Oskar, när den i själva verket är en politik för alla som vill åka snålskjuts på honom, är en allmogens tragedi. Vad som gör det hela ännu mer tragiskt är det faktum att inte ens socialdemokraternas bittraste fiender i regel förstår detta. Ett parti som Sverigedemokraterna vänder sig förvisso mot den postmodernism som fått en stark ställning i den socialdemokratiska politiken av idag, men vad de önskar i stället är blott den socialdemokratiska politiken av igår.
Resultaten av detta har blivit förödande. De en gång så stolta dalkarlarna och de en gång så stolta hemmansägarna i Ljuders socken nedlåter sig idag allt oftare, trots att deras kultur i övrigt till stora delar har bevarats, att utan betänkligheter ropa på statens hjälp när det är dags att knäppa upp byxorna. Under sken av att kontinuitet har upprätthållits har de självständiga människor som inte ville ligga andra till lags omformats till stolta offer och rakryggade slavar.
Kan då den allmogekultur som av socialisterna till stora delar perverterats till någonting destruktivt, åter vändas till någonting gott? Allmogekulturen genomsyrar än idag Sverige, och manifesterar sig alltjämt i till exempel hög produktivitet, så svaret på frågan är ja – förutsatt att vi faktiskt vill. Detta kräver dock att vi slutar ropa på Någon Annan, och i stället visar prov på självrespekt nog att knäppa upp våra egna byxor.
Det kräver insikt om att välfärdssystem, alldeles oavsett vem som instiftar dem och varför, med tiden obönhörligen blir till verktyg för de många aktivister och paternalister vars agenda ej sammanfaller med vår egen. Det kräver också insikt om att tillit är en dyrbar gåva, och att den som visar sig oförtjänt av den då också förverkar sin rätt därtill.
Relaterat:
Projekt Allmogen,
radio bubb.la 2017-06-18
