Alldeles oavsett vad man tycker om Sverigedemokraterna är det ett faktum att partiets linje i invandringsfrågan till stora delar har ett robust stöd i forskningen. Vad mer är, alldeles oavsett vad man tycker om partiets företrädare är det ett faktum att de flesta andra partier med tiden blivit så illa tvungna att närma sig deras linje.
Detta är viktigt av den enkla anledningen att Sverigedemokraterna, alldeles oavsett vad man råkar tycka om dem överlag, gång på gång faktiskt utmärkt sig genom seriösa utspel i migrationsdebatten. Detta samtidigt som övriga partier i denna fråga länge utmärkte sig genom lögner, vilseledande retorik, plattityder, känsloutbrott och regelrätta pajaskonster.
Det finns naturligtvis många utmärkta anledningar till att ändå vara skeptisk till Sverigedemokraterna. Inte desto mindre kommer man, så länge man inte förmår ta in detta uppenbara faktum, inte förstå varför partisympatierna fördelar sig som de gör idag. Övriga partiers både destruktiva och hysteriska agerande har helt enkelt gjort Sverigedemokraterna till ett i allra högsta grad rationellt val, trots partiets minst sagt tveksamma bakgrund.
Det är just i ljuset av detta det sverigedemokratiska vurmandet för välfärdsstaten blir så både djupt ironiskt och tragiskt. Det är nämligen just den välfärdsstat sverigedemokrater så ettrigt försvarar som orsakat den fullständigt ohållbara invandring partiet ser det som sin huvudfråga att stoppa.
Att så oproportionerligt många från tredje världen söker sig till just Sverige beror inte på klimatet, kulturen eller vår syn på demokrati och mänskliga rättigheter. Att så oproportionerligt många från tredje världen söker sig till just Sverige beror på de generösa bidragsutbetalningar och den allmänna kravlöshet som är den socialdemokratiska välfärdsstatens signum.
Det är med andra ord just den välfärdsstat som sverigedemokrater vurmar för som utgör och utgjort den stora pull-faktorn i sammanhanget. Därmed löser den politik partiet förespråkar i förlängningen inte särskilt mycket. Med en bibehållen eller rentav utökad välfärdsstat kommer migrationstrycket på Sverige förbli högt.
Vad mer är, en stor välfärdsstat kommer alltid utgöra en oemotståndlig lockelse för allahanda progressiva aktivister som vill använda andras pengar till att påtvinga andra sin egen agenda. Att så är fallet visar oräkneliga exempel världen över. Inte bara Sverige, utan så gott som alla Europas länder, utgör idag tydliga exempel på detta. Inte ens den egensinniga och traditionellt så frihetliga anglosaxiska kulturen har visat sig immun.
Storbritannien stod i slutet av 70-talet efter årtionden av en expanderande välfärdsstat vid ruinens brant. De progressiva idealen vinner idag mark även i ett hårdhudat nybyggarland som Australien, och i ett av identitetspolitik och ökande offentliga utgifter allt mer präglat USA kom häromåret socialisten(!) Bernie Sanders nära att bli landets president.
En omfattande välfärdsstat kommer alltid innebära att just de krafter sverigedemokrater avskyr kan flytta fram sina positioner, understödda av skattebetalarnas pengar. Därför är den förkärlek för välfärdsstaten som frodas bland sverigedemokratiska väljare partiets akilleshäl. Så länge man klamrar sig fast vid välfärdsstaten är man i förlängningen dömda att förlora.
Men, undrar då kanske en och annan sverigedemokrat, vem skall då ta hand om de äldre? Att frågan över huvud taget ställs säger mycket om den socialdemokratiska propagandans effektivitet, för att svaret skulle vara "staten" är nämligen allt annat än självklart.
I Tyskland är äldrevården främst en angelägenhet för civilsamhället, vilket resulterar i ett avsevärt mer humant system än det svenska. Att bereda vägen för ett anständigt civilsamhälle av det slaget vore det perfekta skyltfönstret för den sunda nationalism sverigedemokrater påstår sig stå för.
