Givet de många artiklar som de senaste dagarna skrivits om den misstroendeomröstning som hotar Peter Hultqvist och om statsministerns försvar av sin försvarsminister, är det högst anmärkningsvärt att resonemangen kring vad som i själva verket är det mest centrala i sammanhanget lyser med sin frånvaro.
Om de redogörelser för vad som har hänt som Stefan Löfven och Peter Hultqvist lämnat stämmer, underlät försvarsministern i närmare ett års tid att delge statsministern information rörande ett synnerligen påtagligt hot mot landets säkerhet. Frågan var av sådan magnitud att Hultqvist näppeligen kan ha förutsatt att statsministern redan hade blivit informerad av någon annan, sannolikheten för att han aldrig skulle funnit det aktuellt att diskutera saken med statsministern är nämligen så gott som obefintlig.
Att Stefan Löfven i detta läge, och efter att haveriet på Transportstyrelsen såväl kommit till allmänhetens kännedom som resulterat i både skandal och politisk kris, väljer att med näbbar och klor försvara Peter Hultqvist framstår därför som synnerligen märkligt. Den naturliga reaktionen från en regeringschef som värnar om landets bästa torde i stället ha varit att bli fly förbannad, och själv sparka den minister som hade undanhållit honom denna ytterst angelägna information.
Löfven gör i stället det diametralt motsatta, vilket är väldigt intressant då det i princip bara kan förklaras på tre olika sätt. Den första tänkbara förklaringen är att både Hultqvist och Löfven ljuger om vad som hänt. Den andra tänkbara förklaringen är att Löfven, trots att han säger något annat, anser att Transportstyrelsehaveriet är en bagatell. Den tredje tänkbara förklaringen är att Hultqvist avsiktligt valde att inte informera statsministern om vad som hade hänt i syfte att skydda denne, och att statsministern finner detta föredömligt då han sätter sin egen karriär och sitt eget partis intressen framför landets bästa.
Dessa tre förklaringar är samtliga ytterst graverande, inte i första hand för försvarsministern, utan för Stefan Löfven. Om någon av dem stämmer har han visat sig vara extremt olämplig som statsminister, och då det framstår som väldigt osannolikt att inte någon av dem skulle stämma, förefaller det också som högst osannolikt att Löfven inte har begått grova fel i samband med skandalen på Transportstyrelsen.
Just detta borde nu stå i fokus för den politiska debatten och nyhetsrapporteringen. Att så inte är fallet är ett fattigdomsbevis.
Läs även:
Sanna Rayman
DN1,
SvD1,
SvD2,
Exp1,
Exp2,
Exp3,
GP1,
SVT1
