2017-08-30

Intervjuad i Radio Frihetligt

Någon gång i början av sommaren fick jag frågan av Simon Gustafsson om jag ville medverka i Radio Frihetligt. Eftersom Simon var listig nog att föreslå ett datum ganska långt fram i tiden tackade jag ja, och i helgen var det så dags för mig att hålla vad jag lovat. Det började med att teknikstrul så när satte stopp för det hela, men några improviserade kopplingar senare kunde till slut både jag och Simon höra varandra.

I det senaste avsnittet kan man höra mig ge min syn på allt från Moderaternas partiledarutmaningar och samhällsdebatten i största allmänhet, till betydligt mer intressanta spörsmål som skillnaden mellan empirism och rationalism, och varför negativa rättigheter alltid är att föredra framför positiva.

Om du gillar Frihetligt, och det faktum att eldsjälar på ideell basis tillhandahåller intressanta alternativ till samtidens vänsterradikaliserade medier, kan du alltid visa din uppskattning genom att swisha Simon en slant eller två på nummer 0723271989.

2017-08-27

Om libertarianer och libertiner

En utbredd uppfattning om libertarianismen, och som också återfinns bland många libertarianer själva, är att den som förespråkar frihetliga idéer också bör bejaka hedonismen och nihilismen. Denna uppfattning är, om inte fullständigt felaktig, så i bästa fall en väldigt grov förenkling.

Att libertarianismen kategoriskt motsätter sig alla former av förbud som inte syftar till att skydda utomståendes negativa rättigheter, innebär inte automatiskt att de handlingar som skulle omfattas av ett sådant förbud bör uppmuntras eller vara socialt accepterade. Den acceptans libertarianismen förespråkar är juridisk, snarare än social och kulturell.

Den som kanske bäst har utvecklat detta är Friedrich Hayek. I sin bok Frihetens grundvalar argumenterar han för att konservativa normer är någonting bra, och att det är helt i sin ordning att den som bryter mot dessa får betala ett socialt pris för detta. På så sätt undviker man att gamla och välbeprövade institutioner kastas över ända, samtidigt som möjligheten till förbättring ständigt står öppen för den som har funnit ett bättre sätt, och är beredd att bereda vägen.

På detta sätt, argumenterar Hayek, kommer gamla sätt att göra saker på konkurreras ut av nya och bättre sätt allt eftersom sådana uppstår. Detta kommer emellertid ske utan att man förkastar det gamla bara för att någonting nytt vid första anblick förefaller bättre. En sådan tröghet i systemet, menar Hayek, förhindrar att samhället blir föremål för storskaliga experiment, med de oförutsedda och förödande konsekvenser sådana kan medföra.

Den hedonistiska och nihilistiska syn på samhället och dess normer som många förknippar med libertarianismen är i själva verket motsatsen till detta. En sådan syn är libertinsk, snarare än libertariansk, och fokuserar i stället på kulturell och social frihet. Med denna syn på frihet blir det närmast ett självändamål att bryta mot normer, och enligt libertinen således också någonting som kulturellt och socialt bör uppmuntras.

Då både många libertarianer och libertiner faktiskt är omedvetna om denna avgörande skillnad mellan de bägge synsätten, blir missförstånden och konflikterna föga förvånande också legio. De båda grupperingarna, som i regel bägge anser sig vara renläriga libertarianer, förstår inte varandra, eller hur den andra sidan kan komma till slutsatser så främmande från deras egna.

Den libertinska synen är dock till sin natur progressiv, och det är inte heller någon slump att den i mångt och mycket ligger den postmoderna vänsterns syn på saken nära. Vilken av de bägge inriktningarna som utgör den sanna libertarianismen beror naturligtvis till syvende och sist på hur ordet definieras. Det är dock värt att notera att den libertinska falangens omfamnande av det normbrytande är svårförenlig med den spontana ordning som förespråkas av såväl den skotska upplysningens som den österrikiska skolans stora namn.

I grund och botten handlar det om två sinsemellan ganska oförenliga synsätt. Därför vore det kanske också bra för alla inblandade om man också en gång för alla gav upp försöken att rymmas under samma tak.

2017-08-26

Om Anna Kinberg Batra och det socialliberala hyckleriet

Det finns mycket att kritisera Anna Kinberg Batra för. Hon var Fredrik Reinfeldts lojala högra hand när denne helt lämnade jordytan mandatperioden 2010-2014. Hon var aldrig partiledarmaterial från första början. Hon har bytt fot i så många frågor att hon dragits med enorma trovärdighetsproblem. Och så vidare.

Som om inte detta var nog fick hon en mardrömsstart då hon utåt fick representera den djupt impopulära decemberöverenskommelse som den ännu inte avgångne Fredrik Reinfeldt först förhandlade fram, och därefter överlät åt Kinberg Batra att presentera och försvara. Hennes tid som partiledare kunde kanske därför bara sluta på ett sätt.

När hon igår tillkännagav sin avgång gjorde hon dock inte bara sorti med stil. Senare samma dag fick vi ett i allra högsta grad konkret bevis på att Kinberg Batras tid som partiledare inte var fullständigt bortkastad. När nyheten att två planerade skattehöjningar inte blir av släpptes, fick vi ett kvitto på att Kinberg Batras omläggning av Moderaternas politik faktiskt hade utmynnat i konkreta resultat.

När Anna Kinberg Batra tidigare i år meddelade att Moderaterna en gång för alla ville skrota Decemberöverenskommelsen fick hon enormt mycket kritik för detta. Hon brunsmetades, hon demoniserades på den ena socialliberala ledarsidan efter den andra, och till och med hennes allianskollegor kritiserade henne offentligt.

Efter Kinberg Batras besked tog det emellertid bara några veckor innan både Annie Lööf och Jan Björklund tvingades börja backa från sin tidigare kompromisslösa linje. Bägge partiledarna insåg snart att det inte längre var politiskt möjligt att låta en riksdagsminoritet genomdriva den ena skattehöjningen efter den andra mot majoritetens vilja.

Resultatet av detta blev det hot om misstroendeförklaring mot enskilda ministrar som till slut fick regeringen att ta tillbaka ovan nämnda skattehöjningar. Den socialistiska regeringen fann i slutändan situationen tillräckligt obehaglig för att kapitulera inför hotet. Alliansen hade därmed, tack vare att Anna Kinberg Batra stuckit ut hakan, vunnit en viktig seger.

Att det inte blev mer än så kan varken Kinberg Batra eller Moderaterna lastas för. Att det inte blev en renodlad alliansbudget i stället berodde på Jan Björklund och Annie Lööf. Hade dessa partiledare helt och fullt fått som de ville hade dock båda skattehöjningarna blivit av.

Av denna anledning är det ett monumentalt hyckleri som både Björklund och Lööf visar prov på när de nu skryter om vad Alliansen uppnått. Att de vunnit denna seger är en direkt följd av att Kinberg Batra gjorde precis det som Jan Björklund alltjämt kritiserar henne för, och denna seger hade definitivt inte blivit möjligt om det inte vore för Sverigedemokraternas stöd.

Anna Kinberg Batra vann, endast några timmar efter att hon meddelat sin avgång, en av sina största politiska segrar som partiledare. Den som både ogillar skatteökningar och överväger att rösta på något av allianspartierna, bör ha detta i åtanke när det är dags att gå och rösta 2018.
SvD1, Exp1, Exp2, SVT1, SVT2, SVT3