Det åsiktsspektrum som gömmer sig bakom begreppet "liberalism" är både brett och illa definierat. Här återfinns inte bara företrädare för de två liberala riksdagspartier som gjort gemensam sak med Stefan Löfven, utan även personer som bekänner sig till den klassiska liberalismen, och som i dagens politiska landskap stundom därför närmast framstår som reaktionärer. Om varför liberalismbegreppet trots detta inte är värt att kämpa för, och varför även den klassiska liberalismen är att betrakta som problematisk, är ämnen som redan har behandlats i ett flertal texter av undertecknad. Inte desto mindre är det värt att notera att även om den förstnämnda kategorin av liberaler ur högerns perspektiv utgörs av givna motståndare, återfinns i den senare många naturliga allierade.
Liberaler kan, annorlunda uttryckt, delas upp i vänster- och högerliberaler. Begreppen är förvisso relativa, då liberalismen alltid har utgjort en vänsterideologi, men uppdelningen är inte desto mindre relevant. Huruvida den rörelse vänsterut liberalismen genom historien har utgjort även inledningsvis representerade någonting negativt eller inte kan diskuteras, men då den bland annat utmynnade i den industriella revolutionen står det tämligen klart i att den resulterat i mycket som inte ens den mest förhärdade reaktionär (möjligtvis med undantag för Evola) dagligen både uppskattar och använder sig av. Den som kategoriskt avfärdar liberalismen som någonting helt och hållet dåligt, lever med andra ord sannolikt inte som vederbörande lär.
Att identifiera vem som är vänster- och högerliberal är dock svårare än vad det vid första anblick kan framstå som. Många som själva ser sig som socialliberaler besitter starka högerreflexer, samtidigt som många som utger sig för att vara klassiska liberaler utmärker sig för sina starka vänsterreflexer. Detta yttrar sig inte sällan i att samtidigt som man bekänner sig till en uppsättning principer, så tenderar man i skarpt läge att agera utifrån en helt annan. Detta gör att gruppen liberaler i sin helhet lätt framstår som både oberäknelig och opålitlig. Ett problem som dock försvinner när man tar sig an mysteriet från en behavioristisk angreppsvinkel genom att se till vad liberaler faktiskt gör, snarare än att lyssna på vad de påstår sig lägga i begreppet "liberalism".
Vänsterliberaler utmärker sig för att de ser världen genom vänsterglasögon. De ser ett högerextremt terrordåd med få döda som mycket allvarligare än ett jihadistdåd med många döda, eftersom vad de fruktar mer än någonting annat är högern. Vänsterliberaler går från att se åsiktskorridoren som ett hjärnspöke till att själva sig sig som offer för den, när en liten minoritet inom etablissemanget börjar ifrågasätta dem från höger. Vänsterliberaler ignorerar AFA även när föremålet för den våldsamma vänstern är liberaler, men hetsar varandra till att tro att ett Machtübernahme är nära förestående när en liten grupp universellt föraktade nazister arrangerar en demonstration utan att ens bryta mot lagen.
Vänsterliberaler anser att vad som är oskyldigt när vänstern gör det, är ett grovt övertramp när högern gör samma sak. Vänsterliberaler är lika besatta av att högern skall hålla rent på sin flank, som de i praktiken är ointresserade av att vänstern håller rent på sin egen. Vänsterliberaler blir övertygade om att de befinner sig under belägring även när samhället i snabb takt stöps om i den riktning de själva önskar, om processen till deras fasa bromsas in något till följd av motstånd från höger. Vänsterliberaler som genomdriver en radikal och impopulär politik, tenderar att vara oförmögna att uppfatta motståndet mot denna som någonting annat än ett tecken på att högern har radikaliserats och frångått status quo. Vänsterliberaler tycker alltid att ett offer för en Hitler väger minst en magnitud tyngre än ett offer för en Stalin. Et cetera.
Högerliberal är däremot den som visserligen ser sig som liberal, men som inte delar dessa reflexer. En högerliberal är någon som förmår vara liberal utan att hemfalla till självskadebeteende. En högerliberal förmår se det högre värdet i en gånggrift, runsten eller medeltida katedral, även när denna inte fyller någon praktisk funktion. En högerliberal förmår uppskatta det kulturhistoriska värdet i en stad som Baarle, en institution som monarkin eller en gata med ett mytologiskt namn, trots att en gränsrevision, en republik eller ett numeriskt gatunamn till synes vore mycket mer rationellt eller praktiskt.
Bakom den sippa, balanserade och rationella vänsterliberala ytan återfinns i själva verket en ytlig, andefattig och fantasilös nihilism. En högerliberal, däremot, är en människa av kött och blod, och därmed också någon det till syvende och sist går att göra affärer med.
