Ett av de mer utmärkande dragen för den progressiva politiken är att den, samtidigt som den utgör ett ymnighetshorn för insiders, är dålig för småfolket. Den driver upp skatterna samtidigt som samhällsservicen försämras. Den gör det offentliga rum i vilket gemene man behöver vistas i under sin vardag till en farlig och våldsam plats. Den tillhandahåller en skola där studieovana samt elever i behov av lugn, ro och disciplin slås ut på löpande band. Den berövar barn och unga på en trygghet som borde vara deras mest grundläggande rättighet. Och så vidare.
När småfolket protesterar mot detta möts de dock inte av förståelse, utan av hån, demonisering, klassförakt och stundom också rättsliga åtgärder. Att de som uttrycker sig hårdast inte sällan också är människor med både bittra och högst personliga erfarenheter av progressivismens konsekvenser, framgår sällan när de fördöms offentligt. Vad mer är, samtidigt som rätt offer som attackeras av rätt förövare kan räkna med att bli föremål för oräkneliga nyhetsinslag, ministerutspel och ledartexter, bemöts de betydligt vanligare fallen då fel offer attackeras av fel förövare med både största möjliga tystnad och en total frånvaro av de i andra sammanhang så fashionabla hudfärgsanalyserna.
Vi förväntas tycka pensionärer som skriver av sig sin frustration efter att de blivit misshandlade är dåliga människor. Vi förväntas hånskratta åt arbetarklassens barns dialekt och språkbruk då de berättar om sina dåliga erfarenheter av det mångkulturella samhället. Vi förväntas se ned på de ungdomar som, samtidigt som deras vänner blir knivrånade, vägrar ta överhetens förkunnelser om postkolonialism och strukturell rasism på allvar. Vi förväntas tycka det är moraliskt högstående när makthavare bosatta på adresser där boendepriserna skyddar dem från politikens konsekvenser spyr galla över de människor som måste bo i den verklighet de skapat.
Vi förväntas, kort sagt, ta överhetens parti mot småfolket. Vi förväntas avfärda den som säger sanningen som förkastlig, samtidigt som vi förväntas sluta upp bakom ett etablissemang som driver en politik som är dålig för mannen på gatan. Vi förväntas tycka det faktum att allt fler på alltmer lösa grunder ställs inför skranket för att ha ventilerat sina åsikter offentligt är ett tecken på framsteg. Vi förväntas ta parti för välavlönade makthavare som skönmålar, och mot vanliga människor som berättar om sina personliga erfarenheter. Vi förväntas tycka det är sunt när journalister hellre granskar de vanliga medborgare som kritiserar de makthavare som både skönmålar och för en politik som är dålig för dem, än föremålet för kritiken i fråga.
Detta säger någonting väldigt intressant om det progressiva samhället, nämligen hur påfallande likt det är just de samhällen som progressiva själva mest frenetiskt brukar framhålla som avskräckande exempel. Det finns naturligtvis i många fall en gradskillnad, men i grund och botten är de mekanismer det progressiva samhället använder sig av för att skydda makten från folket i stort sett identiska med de mekanismer som varje tyranni i världshistorien använt sig av för att uppnå samma syfte. Att detta inte bara gäller politikerna, utan även etablissemanget i stort, bara understryker hur uppenbar parallellen är. För den som börjar betrakta det progressiva samhället genom denna lins, blir också mycket som tidigare framstått som ofattbart plötsligt fullt begripligt.
