Det finns uppenbara likheter mellan den vänstervåg som de senaste åren förgiftat samhället, och den som inleddes – och blivit synonym med – 1968. Båda dessa vänstervågor präglas av hysteri, en fullständigt rabiat samtalston och en samhällsdebatt där en strid ström av fullständigt vansinniga påståenden framförts som om de vore väletablerade fakta.
De båda vågorna förenas dessutom av att båda i stort sett helt saknat folklig förankring, utan i stället varit utlopp för strömningar som, de universella anspråken till trots, i själva verket varit en angelägenhet för en ytterst liten krets akademiker och kulturprofiler. Den andra vågen har därtill i mångt och mycket varit resultatet av den marsch genom institutionerna, som påbörjades under den första.
En av de intressantare aspekterna av detta är vad det säger om människors förmåga att motstå utbrott av masshysteri. Den som idag blickar tillbaka till 1970-talets vansinne upplever i regel detta också som just vansinne, och undrar inte sällan därför hur så många människor så okritiskt kunde lalla med i det apspel som då pågick. Samma personer är dock betydligt mer sällan på det klara med att de idag befinner sig mitt uppe i en snarlik situation, och reflekterar inte heller över det faktum att de själva de senaste åren i regel visat sig vara precis lika oförmögna till att förhålla sig kritiska till detta, som de förundras över att människor inte förmådde då. (Detta är för övrigt också något alla som oroar sig för en återupprepning av 1930-talet borde reflektera särskilt mycket över.)
Minst lika intressant att begrunda är dock vad som faktiskt skiljer de två vänstervågorna från varandra. Kultur har spelat en avgörande betydelse under båda, men under den första var det i grund och botten ekonomi som det hela kokade ned till. Slutmålet var, krasst uttryckt, planekonomi, vilket av förklarliga skäl också resulterade i en (om än påfallande sen) motreaktion från näringslivets sida. Detta var en kraftigt bidragande orsak till att vänstervågen den gången inte fick ännu värre konsekvenser än vad den fick.
Innevarande vänstervåg saknar dock denna näringslivsfientliga komponent. Målet för denna vänstervåg är i stället att radikalt omforma samhället i progressiv riktning, men i den sköna nya värld man önskar skapa sitter näringslivet i orubbat bo. Några incitament för näringslivet att motsätta sig utvecklingen skapas därmed heller inte. I stället kan den långa marschen genom institutionerna sägas ha fortsatt rakt in i näringslivet, vilket det inte bara finns spektakulära exempel på, utan vilket extremt inflytelserika företag som Google och Facebook med sin ständiga vilja att vara vänsterextremister till lags med all önskvärd tydlighet visar.
Den rådande vänsterextrema vågen är nämligen, till skillnad från sin föregångare, inte dålig för affärerna, utan tvärtom därtill ibland synnerligen lukrativ. Av denna anledning har vi de senaste åren också fått se företrädare för näringslivet öppet försvara de lögner vänsterextremister spridit. Det enda som inte tolereras från deras sida är aktivt motstånd mot vänsteraktivisternas agenda, och i den mån någon ändå dristar sig till detta blir reaktionen också inte sällan obarmhärtig. Något som inte minst Mats Qviberg bittert fått erfara.
Kort sagt, denna strid måste utkämpas utan näringslivets hjälp. Av just denna anledning är det viktigt att du faktiskt engagerar dig i den, i stället för att ansluta dig till den lättförledda massa som inte ens förstår att deras omgivning nu uppvisar precis samma uppenbara sjukdomssymptom som den gjorde under 1970-talet.
