När jag tidigare idag fick veta att China Miévilles bok The City & the City sedan en tid tillbaka finns tillgänglig som TV-serie, blev jag också i allra högsta grad påmind om en läsupplevelse som aldrig riktigt har lämnat mig.
The City & the City handlar om en mordutredning i de två östeuropeiska stadsstaterna Besźel och Ul Qoma, som båda antyds återfinnas någonstans i skuggan av Ungern. De bägge städerna har ett mycket speciellt förhållande till varandra, något som också utgör berättelsens centrala plot device. Detta speciella förhållande är inte bara en förutsättning för berättelsens handling, utan framför allt en förutsättning för berättelsens psykologi.
Vad den socialistiske Miéville vill ha sagt med sin bok är inte särskilt svårt att förstå. De ytterst märkliga omständigheter han låter sin berättelse utspela sig under, är för honom ett verktyg att undersöka mänskliga försvarsmekanismer och alienering i ett kapitalistiskt samhälle. Hans syfte är att sätta fokus på hur människor rutinmässigt avskärmar sig från sådant de inte vill se, som till exempel fattigdom och parallellsamhällen.
Vad Miéville dock betydligt bättre (om än sannolikt oavsiktligt) lyckas förmedla, är hur lätt det är för människor att internalisera en surrealistisk premiss, och sedan börja försvara denna som sin egen. I boken exemplifieras detta kanske som bäst i en skildring av hur mordoffrets föräldrar anländer till Besźel. Detta sker relativt tidigt i berättelsen, och läsaren har i detta läge precis själv blivit på det klara med vad bokens premiss egentligen går ut på.
De nyss anlända föräldrarna är dock precis lika aningslösa som läsaren var vid berättelsens början, varför de inte heller förstår vad de ser omkring sig. De begår det ena misstaget efter det andra, av den enkla anledningen att de ännu inte internaliserat bokens synnerligen skruvade förutsättning. Detta leder till att läsaren till slut närmast blir irriterad över deras uppenbara oförmåga att förstå situationen.
Föräldrarna gör dock ingenting konstigt. De agerar precis som alla människor vid sunda vätskor hade gjort i deras situation. Vad som är konstigt är i stället läsarens reaktion. Denna reaktion är ett resultat av att läsaren redan tidigt gjort berättelsens fullständigt overkliga premiss till sin egen, och nu börjar tappa tålamodet med de betydligt mer kritiskt tänkande karaktärer som ännu inte låtit sig indoktrineras.
Att man som läsare så lätt låter sig förledas utgör en viktig ledtråd till varför den breda massan alltjämt hyser så stor tilltro till den politiska eliten, varför de inte reagerar på de ständigt värre missförhållanden som omger dem, och varför regnet av skattepengar till islamister år efter år kan fortgå, utan att knappt någon faktiskt reagerar. Vad Miéville visar, är hur oerhört svårt att tänka kritiskt människor egentligen har, så länge de personer de är vana att se på som auktoriteter bara fortsätter att försäkra dem om att allt är väl.
