Den 14 februari publicerade SVT en artikel med rubriken "Så påverkar alla hjärtans dag-rosorna klimatet". En dag senare var det Sveriges Radios tur, då Kulturnytt i P1 begåvade världen med det angelägna och granskande reportaget "Trots miljödebatten - svenska konserthus fortsätter flyga in artister".
Att två reportage där man sökte göra klimatpolitik av smala och perifera frågor publicerades så nära varandra i tiden är talande, både vad vår samtid och tillståndet för journalistiken beträffar. Ingen företeelse är längre för obskyr att hitta en klimatvinkel på, ingen nisch är längre för smal för att undslippa klimatperspektiven, och ingen kättare kan längre bortse från risken att bli föremål för klimatinkvisitionens autodaféer.
Att det förhåller sig på det viset har väldigt lite med sakfrågan att göra, även om artikelförfattarna och deras gelikar sannolikt inte själva är medvetna om detta. Det är i första hand inte omsorg om planeten som manifesterar sig i reportage som dessa, utan någonting som går mycket djupare. Att även kärlekskranka rosköpare och filharmoniker tvingas stå till svars för sina koldioxidutsläpp beror på att klimatnarrativet fyller en social och kulturell funktion.
Klimatnarrativet erbjuder en plötslig möjlighet att engagera sig i ett modernistiskt samhälle som i övrigt dränerats på mening. Klimatnarrativet erbjuder den gudlöse en möjlighet att leva ut sin undertryckta längtan efter en Frälsare. Klimatnarrativet erbjuder människor så bortklemade att de ytterst sällan ställs inför några särskilt stimulerande utmaningar möjligheten att bli hjältar i kampen mot Ondskan. Klimatnarrativet erbjuder de progressiva som alltid är på jakt efter nya reglage att skruva på oändliga möjligheter att få förlusta sig i sin favoritsysselsättning. Klimatnarrativet erbjuder en västvärld präglad av avkristnande, teknokrati, hötorgsideologier och ett ytterst blodfattigt kulturliv utsikten till de eskatologiska och millenaristiska sammanhang dess i sammanhanget så svältfödda invånare länge har törstat efter.
Artiklar som de båda ovan nämnda är en produkt av detta. Den omsorg om moder jord de till synes bottnar i utgör i själva verket ett tunt lager fernissa av rationalisering, någonting som inte minst visar sig i det kategoriska avfärdandet av de åtgärder som, till skillnad från flygförbud för filharmoniker, faktiskt skulle kunna minska koldioxidutsläppen. Vad vi nu bevittnar är i stället en kombination av narcissism, iskall cynism och desperat längtan efter mening.
