Mina revolterande ungrare och kontrarevolterande slovaker:
Nationalismen hör, påstår liberaler med en whighistorisk tankefigur så fort de får tillfälle, hemma på historiens sophög, medan liberalismen utgör dess naturliga motpol. I dylika utspel lyckas de enligt den egna självbilden så kultiverade och idéhistoriskt bevandrade liberalerna med konststycket att på en och samma gång både avslöja sig själva som okunniga och göra sig skyldiga till en form av projektion så flagrant att den med fördel skulle kunna tjäna som skolboksexempel på företeelsen. Nationalismen började nämligen inte bara som en i allra högsta grad liberal uppfinning, utan till detta kommer ironiskt nog också att de argument liberaler åberopar mot dagens nationalism, ehuru hysteriska och groteskt överdrivna, hade utgjort mycket tunga invändningar om de i stället riktades mot den nationalism som liberaler själva en gång entusiastiskt och utan en tillstymmelse till eftertänksamhet släppte loss i Europa.
Ett av de tidigaste exemplen på liberal nationalism fick vi i revolutionens Frankrike, där jakobinerna ville omvandla vad som tidigare hade varit ett mycket heterogent Frankrike i vilket de flesta invånare inte talade franska till en enhetlig fransk nationalstat. Resultatet blev en mycket brysk förfranskningspolitik, som med tiden kom att närmast utplåna ett stort antal regionala identiteter, språk och kulturer. Ett ännu mer belysande exempel finner vi i Centraleuropa, där den nationalism liberala krafter odlade låg bakom merparten av den blodspillan som skedde under det i övrigt anmärkningsvärt fredliga 1800-talet, och som 1914 till slut exploderade i form av det blodigaste och mest förödande krig mänskligheten dittills hade sett.
Vad som gjorde nationalismen farlig under 1800-talet var just det faktum att Europa vid denna tid ännu inte bestod av nationalstater. Denna omständighet hindrade dock inte, som historien så tydligt visar, liberalismen från att, likt en branschorganisation för sociopatiska pyromaner, med varje uns av frenesi den kunde uppbåda elda på en nationalism som vid denna tid faktiskt var farlig. Det var först efter att nationalstaten på gott och ont blivit ett etablerat faktum, och nationalismen därmed också ofarlig, som liberalerna abrupt bytte fot. De nationalstater som hade kunnat upprättas först efter blodspillan och i många fall också generationer av såväl förtryck som aggressivt kulturkrig skulle nu i stället, bestämde sig plötsligt liberalerna, bli laboratorier för experiment med en mångkulturalism långt mycket mer heterogen än den som hade präglat 1800-talets Europa.
Det nya liberala projektet blev ett Europa där folk som varken delade språk, religion, kultur, historia eller andra livserfarenheter skulle mötas; och då inte bara när de reste till grannprovinsen eller huvudstaden, utan överallt och varje dag. De fördelar och den stabilitet man i samband med nationalstatens upprättande hade uppnått valde liberalismen i och med detta att över en natt kasta bort, trots att det pris allmänheten hade behövt betala för att uppnå detta för gårdagens liberaler så angelägna mål i många fall varit ohyggligt. Det är i detta Europa som liberaler beskyller nationalister för att vara ansvarslösa demagoger som förespråkar en ordning som leder till splittring, hat och krig, och det är mot denna bakgrund liberalers ogenerade lögner om att liberalismen skulle utgöra nationalismens naturliga motpol måste förstås.
I påståendet att liberalismen skulle utgöra nationalismens motpol finner vi i själva verket ett ogenerat exempel på flagrant historierevisionism, men det slutar inte där. Den liberala nationalismen var ett extremt, vårdslöst och brutalt projekt iscensatt av generationer av fanatiker, men när dessa fanatiker till slut hade rott sitt projekt i land skulle de snart också, i stället för att nöjt luta sig tillbaka, med fanatikerns iver ta sig an ett nytt projekt, därtill ett sådant om möjligt ännu mer extremt, vårdslöst och brutalt än det tidigare. Det är dessa liberaler som idag inte bara menar sig utgöra en naturlig motpol till nationalismen, utan som också med narcissistens känsla för ödmjukhet berömmer sig själva för att stå för en balanserad, måttfull, nyanserad, eftertänksam, resonerande och vetenskaplig ideologisk hållning, och därmed också utgöra en naturlig motpol till alla former av extremism i största allmänhet. Kort sagt, vad liberalismen faktiskt representerar är en kombination av självbedrägeri, skenhelighet, dumdryghet, förljugenhet och självupptagenhet tämligen oöverträffad genom historien.
