De många ettorna har uppmärksammats stort idag. Men det finns en betydligt mindre lustigt etta med i bilden också: första världskriget.
Klockan 11 den elfte november 1918 tog första värlskriget slut. Inte i formell mening, men i den enda mening som räknas - krigshandlingarna upphörde. Under de fyra år som föregick detta datum hade miljoner unga män - inte alltid ens 18 år fyllda - tvingats ut i en helvetisk, lerig, kall mardrömstillvaro i krigets skyttegravar. 10 miljoner var döda, miljoner andra lemlästade eller psykiskt märkta för livet. Många soldater med allvarlig posttraumatisk stress - psykiska vrak - hade blivit avrättade då de vägrat återvända till skyttegravarna.
För allt detta beskylls vanligtvis Tyskland. I England och Frankrike däremot har man byggt mängder av monument över sin insats, man odlar nationella myter om sin tappra kamp för friheten och man rannsakar väldigt sällan sin egen skuld i det hela.
1870 såg det dock annorlunda ut. Frankrike hade under lång till brett ut sig på grannländernas bekostnad, man hade lagt spanska, italienska, tyska och flamländska områden under sig, och utanför Europa hade man byggt upp ett kolonialvälde. Därtill hade såklart Frankrikes grannländer fortfarande Napoleonkrigen i färskt minne. Det var Frankrike som på många håll, inte minst i de tyska staterna, sågs som en farlig och krigisk nation. När Tyskland var på väg att enas sågs inte detta med blida ögon i Paris, och det slutade med att Frankrike förklarade Preussen krig. Enligt den gängse historieskrivningen så manipulerades den narcissistiske Napoleon III härtill av Bismarck, men i slutändan så var det just Frankrike som förklarade krig. Och det var Frankrike som förlorade kriget.
Tysklands krigsbyte blev Elsass-Lothringen (Alsace-Lorraine), ett traditionellt tyskt område som Frankrike hade lagt under sig under trettioåriga kriget. Detta var mer än den franska nationalkänslan tålde, Frankrike ville ha revansch. Under följande årtionden steg spänningen stadigt och i början av 1900-talet så förväntade sig alla ett krig, det var inte om utan när det skulle bryta ut som var den stora frågan. Det skulle visa sig att svaret var 1914.
Tysklands skuld för den tragedi som följde var den största, men detta friar inte på något sätt Frankrike och England från ansvar. Frankrike såg i mångt och mycket det hela som ett tillfälle att igen för gammal ost. England gick med på Frankrikes sida i första hand för att försvara sina egna koloniala intressen i Afrika. Bakom alla fina ord som har fällts så gömmer sig den fula sanningen att ledarna för alla tre länderna såg kriget sågs som en möjlighet till makt, landerövringar och nationell prestige, inte något som låg i medborgarnas intressen. Och på så sätt slaktades, för dessa politikers ambitioners skull, en hel generation av unga män.
I Storbritannien högtidlighåller man därför Remembrance Day (Poppy Day) den elfte september, och det är tradition att runt detta datum bära en vallmobrosch för att minnas de som dött i krig. Men underförstått, till minne av de britter som dödats av utländsk aggression, inte till minne av de britter som offrades av sin egen regering i första världskriget för att försvara ett kolonialimperium. Och sedan finns ju förstås kopplingen mellan vallmo och opium, och minnet av alla kineser som dödades av britterna då Kina försökte hävda sin rätt att bestämma över sig självt och inte tvingas importera opium från (det av Storbritannien ockuperade) Indien. Vallmo som symbol för brittiska uppoffringar i frihetens namn framstår plötsligt som lite smaklöst.
