För två år sedan fick Grekland ett gigantiskt räddningspaket av euroländerna. Grekland fick i gengäld högtidligt lova att genomdriva reformer och besparingar. Efter att lovat allt som långivarna krävde flög man därefter hem till Aten och fortsatte som vanligt. Man har förvisso röstat igenom tunga reformer i parlamentet, men de åtgärder som sett handlingskraftiga ut på pappret har i praktiken betytt väldigt lite i verkligheten.
Av de 30 000 som skulle få sänkt lön och därefter sägas upp från den gigantiska offentliga sektorn jobbar alla utom ett litet fåtal kvar på sina gamla arbetsplatser med oförändrad lön. Man förband sig att sälja statlig egendom för 50 miljarder euro, men har hittills bara sålt för 1,7. Av de rika greker vilkas skatteskulder varit välkända har få behövt betala, och när detta ändå har skett har stora rabatter givits och pengar ofta hamnat i handläggarens egen ficka...
Tanken för två år sedan var att räddningspaketet skulle räcka för att få Grekland på rätt köl igen, men det gjorde det inte. Det grekiska underskottet är fortfarande i storleksordningen 10 procent och enbart räntorna på statsskulden kostar landet långt över hundra miljarder kronor varje år. Istället behövs nu ytterligare ett räddningspaket, och den här gången kommer det behöva vara ännu större.
Förtroendet för de grekiska politikerna är föga förvånande på bottennivå. Denna gång är villkoren därför avsevärt hårdare och företrädarna för de stora grekiska partierna har avkrävts skriftliga garantier att hedra uppgörelsens villkor även efter det nyval som snart skall hållas. Likväl har Grekland dragit fötterna efter sig, man har förhalat de för landen så kritiska besluten och partiledaren Antonis Samaras har gjort allt för att slingra sig ur kravet på skriftliga garantier.
Antonis Samaras har idag en sak för ögonen, och detta är definitivt inte Greklands bästa. Vad som driver Samaras är möjligheten att blir Greklands näste premiärminister, och hans chanser att lyckas med detta är goda. Genom populism och totalt verklighetsfrånvända löften om en framtid i vilken landets problem magiskt kommer att försvinna har han trollbundit en grekisk väljarkår i förnekelse. Att det är hans parti och en regering i vilken han själv var minister som stått för den värsta vanskötseln ligger honom uppenbarligen inte i fatet.
Samaras inser emellertid att hans chanser att bli vald kommer försvinna i samma ögonblick som han blir känd som politikern som stoppade nya nödlån. Därför har han nu, sent omsider, skrivit under de garantier som utkrävts. Han har såklart inga planer på att stå vid sina ord efter att pengarna väl har börjat betalas ut, till detta lockar honom maktens privilegier allt för mycket, så valet att skriva under kan tyckas vara enkelt. Samaras var dock rädd att naiva delar av valmanskåren kunde tro att han menade allvar med sina försäkringar och såg därför till att villkora sina garantier med att "policyförändringar kan bli nödvändiga efter valet". Detta är kodspråk för "om två år kommer vår skuld att vara ännu större och ett tredje och ännu större räddningspaket kommer att behövas".
Varför går då Greklands ekonomi så uselt, trots att krediterna fortsätter flöda in i landet? Det har väldigt lite med de så kallade besparingarna att göra. Detta beror på att Grekland under de glada eurodagarna avvecklade sin egen konkurrenskraft. Den grekiska interninflationen i kombination med EMU-medlemskapet har efter 10 år lett till att grekiska produkter idag är dyrare än motsvarande tyska. Därför vill heller inte längre konsumenterna köpa dem.
SVT, SVT, SVT, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, DN, SR, SR, SR, SR, Metro
