Hur lösa eurokrisen? Denna olösta fråga vilar tungt över Europas och världens beslutsfattare för närvarande. Hittills har lösningen varit att lösa problemen med skulder med fler och större skulder. Trots att det var den höga skuldsättningen som utlöste finanskrisen, och trots att försöken med att lösa skuldproblemen under denna med nya och högre lån under denna bidrog till att skapa den eurokris som vi dras med idag.
Bakom talet om en eurokris ligger i själva verket en bankkris. Bankerna har vårdslöst lånat ut enorma belopp till stater, privatpersoner och företag. Till stater i förvissningen om att "stater aldrig kan gå i konkurs", en devis som måhända hade stämt i några årtionden, men för vilken det historiska stödet är allt annat än starkt. Och till företag och privatpersoner med övervärderade fastigheter som säkerhet. En "säkerhet" som visade sig vara en ren osäkerhet, eftersom deras värde som alltid då bubblor spricker störtdök, varefter bankerna plötsligt stod på extremt osäker grund.
Bakom de vackra orden om brandväggar, krisfonder och stabilitetspakter så finns följande verklighet: Bankernas luftslott till fordringar på krisande stater, överbelånade kunder och krisande andra banker har överförts på Europas skattebetalare. Skattebetalarna har tvingats köpa alla osäkra fordringar av bankerna och om allting mot förmodan skulle gå bra får skattebetalarna tillbaka sina pengar. Om allting däremot inte går bra - någonting som är betydligt mer sannolikt - går bankerna skadelösa medan skattebetalarna förlorar sina pengar.
Detta är naturligtvis groteskt, inte minst då bankeliten tjänat enorma summor på att ta de vårdslösa risker som försatt oss i denna situation. Men alternativet har kanske ändå varit ännu värre, om en massdöd bland banker skulle inträffat så skulle väldigt många dras med i fallet. Men när bankerna fick denna sorts hjälp så borde avsevärt hårdare motvillkor ha ställts. Lönetak, bonusförbud, stopp för aktieutdelning, stenhårda kapitaliseringskrav och nya hårda regleringar, för att bara nämna några. Vissa krav har förvisso stälts, till exempel krav på något ökad kapitalisering. Men då regleringarna har varit halvhjärtade så är bankerna just nu i full fart med att uppfinna nya avgifter så att deras kunder få stå för kostnaderna. Bankvärldens fat cats har inga planer på att förändra sin livsstil...
Allt detta handlar oavsett vilket om akutåtgärder. En omedelbar kollaps är avvärjd men de grundläggande problemen består. Frågan återstår, hur lösa eurokrisen?
Ett förslag har varit att att Grekland med flera får lämna euron. Med en ny valuta skulle till exempel det grekiska näringslivet få en chans igen, då denna nya drachma skulle falla som en sten. Inte bara för att Grekland är i kris, utan för att grekiska löner och priser sedan eurons införande har ökat mycket högre än i övriga eurozonen. Landet har helt enkelt haft en mycket högre inflation än resten av eurozonen, den gemensamma valutan till trots. Den grekiska konkurrenskraften har därför urholkats högst betydligt.
Problemet är bara att Greklands skulder är i euro, så en fallande valuta skulle också innebära att det redan enorma skuldberget snabbt skulle bli ännu större än det är idag, vilket gör sannolikheten att långivarna någonsin får tillbaka sina pengar ännu mindre. Misstänksamma greker har av oro för detta scenario också fört över stora tillgångar utomlands, vilket dessutom skulle urholka nyttan med en valutareform. "Grexit" är därför en dålig lösning på problemet.
Ett annat förslag (särskilt populärt bland dem som har problem) är euroobligationer och en europeisk bankunion. Detta skulle i princip innebära att Grekland, Italien och Spanien får låna med Tyskland som säkerhet, samt att tyska banker garanterar de pengar som satts in i spanska. Att detta är en populär idé i Grekland är inte svårt att förstå, men det krävs inte heller någon större inlevelseförmåga för att förstå att Angela Merkel inte vill ta i den med tång.
Skall euron överleva i nuvarande form är dessvärre detta förmodligen den enda idé som kommer att fungera, men det finns förmodligen ingen politiker som någonsin skulle klara att sälja in den till de tyska väljarna. De tyska räntorna skulle skjuta i höjden och risken för inflationen skulle stiga kraftigt i samma ögonblick som europeiska centralbanken började använda sedelpressen för krishantering.
Så hur lösa eurokrisen? Well, det är kanske dags att vända på steken? Låta Tyskland, Nederländerna, Finland med flera lämna euron istället? ECB kan därefter flytta från Frankfurt till Paris (Frankrike har precis röstat för ökat budgetunderskott och sänkt pensionsålder), Madrid eller Aten och börja ge ut så mycket euroobligationer medlemsländerna vill. På så sätt slipper de skötsamma länderna höjda räntor, inflation och förpliktelser till länder som inte ens försöker lösa problemen de försatt sig i. Fordringarna på den sydliga eurozonen skulle såklart tappa i värde, men de skulle i alla fall bli återbetalda. En enorm politisk prestige skulle självfallet också gå förlorad, men det är ett lågt pris att betala i sammanhanget.
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
SvD5,
SvD6,
SvD6,
SvD7,
SvD8,
SvD9,
SvD10,
SvD11,
SvD12,
SvD13,
SvD14,
SvD15,
SvD16,
SvD17,
SvD18,
SvD19,
SvD20,
SvD21,
SvD22,
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
DN6,
DN7,
DN8,
DN9,
DN10,
DN11,
DN12,
DN13,
DN14,
GP1,
GP2,
GP3,
Ab,
Exp1,
Exp2,
SR1,
SR2,
SR3,
SR4,
SR5,
SydSv1,
SydSv2
