Även idag toppas nyhetsrapporteringen av att Tobias Billström i en bisats påpekat att svenskar är blondare och mer blåögda än folk från Afrika och Mellanöstern. Påståendet, påstås det, är rasistiskt och flera artiklar ägnas åt analyser av hur det kommer sig att Billström kan sitta kvar.
Situationen är som tagen ur en svart komedi. Att Billström har påpekat vad alla redan vet är sant har slagit ned som en bomb i nyhetsflödet. Att Billström, utan att på något sätt uttrycka sig nedlåtande, i förbifarten nämnt någonting om skillnader i hårfärger har blåsts upp bortom allting som kan kallas för rimliga proportioner.
Det är emellertid inte första gången denna sorts språkbruk lett till rabalder, Reinfeldts eget uttalanden om "etniska svenskar" ledde till exempel till en liknande debatt. Och här närmar vi oss pudelns kärna, det är nämligen språkbruket som är problemet i sammanhanget. Inte bruket av nedsättande benämningar, inte meningar sagda i syfte att såra eller föminska, utan meningar som förmedlar information. Information om vissa saker bör nämligen inte förmedlas alls.
Inga kulturella skillnader mellan etniska svenskar och invandrare tycks längre få poängteras, inga meningar som implicit erkänner existensen av utseendemässiga skillnader mellan olika folkgrupper tycks längre vara acceptabla. Att det ibland är nödvändigt att göra denna sorts åtskillnader för att förstå sociala spänningar eller för att kunna ge skolbarn det stöd de behöver, kommer allt mer i skymundan. Ord efter ord blir tabu och de ord som kommer i deras ställe blir även dessa snart socialt oacceptabla, i takt med att folk börjar förstå deras innebörd.
Språkets syfte blir därmed inte längre att förmedla information, utan istället till att fördunkla densamma. Och i takt med att vi i allt mindre utsträckning kan säga vad vi menar, slutar vi också att mena vad vi säger. Kvar blir floskler, halvsanningar, lögner och en tilltagande oförmåga att hantera de problem som finns. Blotta erkännandet av deras existens skulle nämligen per definition göra oss till dåliga människor.
Parallellt med allt detta finns det en annan uppsättning starkt laddade ord, vilka man däremot inte använder försiktigt utan tvärtom använder så ofta och så brett att de idag fullständigt förlorat sin innebörd. "Rasist" är kanske det viktigaste av dessa, och i vårt samtida iskalla debattklimat gäller att så fort någon anklagar dig för att vara en sådan har du förlorat, alldeles oavsett vad du faktiskt har sagt.
Ironiskt nog så har man i den politiska korrekthetens hemvist - USA - inga som helst problem med ett ord som "etnisk", där används ordet istället som ett neutralt och objektivt adjektiv i syfte att undvika nedsättande benämningar. I USA finns några av de starkaste rörelserna och lagstiftningarna mot rasism i världen, däremot har man inga problem att erkänna att folk faktiskt har olika bakgrunder. Ett tecken så gott som något på att debatten där förs på en betydligt mognare nivå än i Sverige.
(Ironiskt nog är det dessutom just i det - av många så hyllade - mångkulturella samhället ett begrepp som "etnisk svensk" behövs som mest. I det mångkulturella samhället eftersträvas inte någon djupgående integration, utan de olika kulturerna förutsätts istället leva sida vid sida. I Sveriges fall skulle det finnas en irakisk gemenskap, en somalisk gemenskap, en kongolesisk gemenskap och så vidare. Eftersom alla skulle ses som lika mycket svenskar skulle det bli meningslöst att tala om en undergrupp som den "svenska gemenskapen", därför skulle just ett begrepp som "etnisk svensk" bli nödvändigt.)
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
SvD5,
SvD6,
SvD7,
SvD8,
SvD9,
SvD10,
SvD11,
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
SR1,
SR2
