För det första så handlade det i fallet med Publicistklubben om en debatt mellan två diametralt olika ståndpunkter. När det kommer till Islamiska förbundets tillställningar var detta inte fallet.
För det andra fördömdes Dabrowskis inbjudan av samma personer som inte fördömde Mustafa för hans val av gäster, men däremot pragmatiskt nog valde att ursäkta hans val av inbjudna personer med Dabrowskis val. Skall deras argument att ursäkta det ena med det andra ha någon som helst tyngd får de vara konsekventa. Antingen försvarar man båda eller så fördömer man båda, det går inte att välja och vraka lite som det passar.
I en - som jag förstår det - annan debatt på samma Publicistklubb argumenterade därefter två debattörer långt ut på vänsterkanten - Åsa Linderborg och Ali Esbati - för att visa fakta skall undanhållas folket så att de inte börjar tycka "fel", en minst sagt totalitär syn som idag får hård kritik av SvD:s Ivar Arpi.
Arpi skriver bland annat att " Linderborgs värld är så svartvit att de som inte tror på den rätta vänsterteologin inte bara är kätterska, utan dessutom saknar respekt för grundläggande mänskliga rättigheter."
Många som någon gång har besökt Aftonbladet Kultur - som handlar mer om Israel, USA, Afghanistan och Carl Bildt än om kultur - är nog benägna att hålla med Arpi. Jag delar därför här med mig av min egen tolkning av Aftonbladet Kultur:
Klicka för större bild
Ab1, Ab2, Ab3, Ab4, Ab5, Ab6, SvD1, SvD2, SvD3, SR
