"Manligheten bakom klimatförändringen" utbrister Katrine Kielos, när det har blivit hennes tur att skriva en artikel i DN:s serie om miljöförstörningen.
Kielos - som gjort sig ett namn genom att skriva påfallande grunda analyser på ledarplats i Aftonbladet - lyckas därmed med konststycket att åstadkomma ytterligare ett lågvattenmärke* i den svenska samhällsdebatten.
Ja, jag kan höra invändningarna. Den manliga fäblessen för snabba bilar orsakar onödiga utsläpp, Kielos vill provocera till eftertanke, endast vita kränkta män kan invända mot budskapet, och så vidare. Jag tänker inte hävda att det inte ligger någonting i detta. Men att påstå att 'Idén om "en riktig man" är den mest centrala frågan i klimatdebatten' är inte bara absurt, det är på dagisnivå.
Det svenska debattklimatet har emellertid förfallit så, att denna sorts artiklar kan publiceras utan vidare. Peter Wolodarski lär knappast infoga en vi-ber-om-ursäkt-för-att-detta-publicerades-notis längst upp i Kielos text, likt Jan Helin gjorde i Monica Gunnes förvirrade - men allt annat än rasistiska - krönika om Omar Mustafa.
Som ett brev på posten kommer därefter Facebookdiskussionerna. Vissa kommer att dela artikeln för att de tycker den är dålig, men minst lika många kommer dela den för att de tycker den är bra. De senare kommer på fullaste allvar och likt ilskna bin ondgöra sig över alla de "vita kränkta män" som har mage att inte tycka om den.
Det är endast i en samhällsdebatt där någonting har gått väldigt, väldigt fel som surrealistiska fenomen som dessa kan uppträdda i stor skala gång på gång.
* Därtill kommer såklart att Kielos, som bor i London och gissningsvis flyger fram och tillbaka en del, förmodligen är skyldig till större koldioxidutsläpp än de flesta män i såväl Sverige som världen i stort.
SvD
