Förutom - förutsägbart nog - ännu ett inlägg i serien "Åsa Linderborgs besatthet av Carl Bildt" och en känga åt USA möts kulturdelens läsare idag av en artikel med titeln 'Missbruket av "men det får man väl inte säga…" har gått för långt'. I artikeln går Ulrika Stahre till frontalangrepp på Roland Poirier Martinsson, efter att denne skrivit en krönika i SvD med titeln "Vi har problem med takhöjden".
Att vi faktiskt har problem med takhöjden - och att Aftonbladet kultur ironiskt nog är ett ypperligt exempel på detta - är något som många gissningsvis håller med om. Men istället för att bemöta Martinsson i sak använder Stahre sig av den härskarteknik som så ofta kritiseras, men som tycks gå utmärkt att använda så länge det sker i Godhetens namn.
Stahre avfärdar således i raljerande ton Martinssons eftertänksamma debattinlägg med att det bara är ett utslag av "men det får man väl inte säga i det här landet". På samma sätt kallar sig en ofta länkad blogg "Inte rasist, men...". Och det hemska i sammanhanget, det riktigt hemska, är att denna flagranta användning av härskarteknik fungerar.
Ironiserar man bara dessa uttryck tillräckligt ofta får de snabbt ett löjets skimmer över sig. Saklig kritik av sakernas tillstånd kan därmed avfärdas med ett enkelt och hånfullt - men ack så kirurgiskt - ironiserande över språkbruket. Därmed kan man också smita från den otacksamma och svåra uppgiften att bemöta välunderbyggd kritik i sak.
(... och att man "inte bemöter kritiken i sak" har jag för övrigt också sett ironiseras över på precis samma sätt. Ytterst obehagligt - men sant.)
I samma anda attackerar man därför också Gunnar Sandelins och Karl-Olov Arnstberg bok "Invandring och mörkläggning". När en professor och en respekterad journalist - därtill en journalist som redan tidigare gett skrämmande vittnesmål om vad som sker och håller på att ske i Sverige - skriver en bok som ifrågasätter Aftonbladet kulturs världsbild gäller det att inte ge ogräset tid att växa.
Genom att redan i rubriken använda sig av ordet "rasism", genom att redan i ingressen använda sig av orden "högerpopulistisk propaganda" och genom att inleda artikeln med "den svenska extremnationalismen" visar man tydligt vad man tycker om detta. För säkerhets skull illustrerar man det hela med en bild av hur personer med snaggade huvuden marscherar med svarta fanor.
I denna anda fortsätter artikeln. Genom att låta invektiven hagla, genom att utan att darra på manschetten kleta på författarna alla högerextremismens attribut, behöver man inte göra sig omaket att bemöta någon kritik alls. Genom att tidigt och med all önskvärd tydlighet kleta epitetet "högerextremism" på boken formar man mången potentiell läsares första intryck av densamma, och avskräcker därmed effektivt många av dem från att ens överväga att läsa den.
Och jag är övertygad om att den som på Facebook eller Twitter säger ett ord om Sandelins och Arnstbergs bok direkt kommer att få denna artikel kastad i ansiktet. Härskartekniken tycks vara alldeles för effektiv för att inte användas för att kväsa den fria debatten. I Det Godas namn, så klart.
Klicka för större bild
