So what?
Det är naturligtvis inte okej med till exempel rasism inom poliskåren. Men föreställ dig själv att du precis har jobbat ett nattpass i Husby eller Rosengård. Kanske har du fått stenar kastade på dig, kanske har du skyddat brandmän på uttryckning från att attackeras av ungdomsgäng, kanske har du fått höra mängder med förolämpningar.
Skulle du själv prioritera en politiskt korrekt jargong i detta läge? Skulle du fördjupa dig i sociologiska resonemang? Skulle du vara benägen att resonerande försöka se båda sidorna av saken? Och hur skulle du reagera om en Södra Latin-utbildad innerstadsbo – med en lön avsevärt större än din egen – började ifrågasätta din "värdegrund"?
Den ofta hårda jargongen inom poliskåren beror naturligtvis delvis på dåliga attityder, men den beror också på den verklighet i vilken poliserna jobbar. Denna verklighet är en produkt av den förda politiken, men de politiker som är ansvariga för samma politik såväl bor som jobbar i regel på behörigt avstånd från densamma.
Poliskåren har däremot inte lyxen att kunna avskärma sig från denna verklighet. Att då förvänta sig att de skall ta handlingsplaner, värdegrundsarbeten och inhyrda konsulter på största allvar är inte bara ett tecken på en överlägsen och nedsättande attityd, det är också ett tecken på en akut brist på verklighetsförankring.
På Malin Wieslanders sida på Karlstads universitet (Centrum för de samhällsvetenskapliga ämnenas didaktik) kan man läsa följande:
"Jag är också intresserad av metodfrågor och framför allt av metoder inom etnografisk forskning och diskursanalys."
Den meningen innehåller förmodligen en ganska stor del av förklaringen till varför poliskåren ibland önskar en timeout från värdegrundsarbetet.
SvD1, SvD2, DN, SR
