Dessa akademiker som villigt stoltserar med sina akademiska titlar verkar paradoxalt nog emellertid närmast fientligt inställda till forskning. Man skriver ordet "vetenskapligt" inom citattecken och man gör sig i sann postmodernistisk anda lustig över evidensbaserade metoder.
Föga förvånande blir det snart uppenbart att det är en debattartikel med tydligt vänsterperspektiv som döljer sig bakom den på en och samma gång intellektuella och antiintellektuella fernissan.
För det första är Masoud Kamali är en av undertecknarna. För det andra gör man en stor sak av att trivialisera det personliga ansvaret i samband med gängkriminalitet och upplopp. För det tredje betonar man med en rättshaverists ihärdighet individens rättigheter, men utan att med ett ord nämna något om skyldigheter. Och om detta inte övertygar ger följande i sammanhanget irrelevanta dräpa mot "det hårda kalla Sverige" en fingervisning om författarnas politiska hemvist:
"Något är ju i grunden totalt fel när även offentliga arbetsgivare utnyttjar springvikarier, provanställda, visstidsanställda som aldrig får en chans att med den fasta anställningens trygghet få tillgång till bostadslån, förstahands kontrakt, billiga krediter och ytterst trygghet och klassresor."
Någonstans bland vänsterretoriken och det postmodernistiska snömoset till vetenskapskritik återfinns i debattartikeln dock en djupare insikt. Man kräver eller hävdar förvånande nog inte att höjda bidrag är lösningen på alla problem. Däremot resonerar man kring Sveriges ansvar för "de barn som föds i marginaliserade områden, med föräldrar utan eller med svag studiebakgrund som inte får en rättvis chans till ett bra liv".
Spontant provoceras jag lite av retoriken om Sveriges "ansvar", men likväl är artikelförfattarna faktiskt något på spåret här. Chansen för att barn som växer upp under dylika omständigheter skall lyckas är av naturliga skäl dåliga. De löper stor risk att växa upp till en modern underklass, men inte i första hand en ekonomisk underklass utan en kunskapsunderklass.
De lär sig inte språket ordentligt, de löper stor risk att gå ur skolan utan kompletta betyg, de lär sig inte de sociala koderna, de kommer inte in i den nationella gemenskapen och de får svårt att ta sig in på arbetsmarknaden.
Vänsterns patentlösning brukar vara högre bidrag, men detta gör ingenting åt de underliggande problemen. I många fall blir resultatet istället det motsatta: höga bidrag och kravlöshet gör det mindre attraktivt för föräldrarna att börja jobba, vilket leder till att familjer istället blir kvar i utanförskap. Detta leder såklart till en sämre framtid för barnen, eftersom de därmed också isoleras från samhället i stort.
Att få föräldrarna i arbete är därför väldigt viktigt. Så viktigt att det kan vara värt att fundera både en och två gånger på hur generösa bidragen skall vara och på vilka arbetsmarknadsregleringar som skall gälla för icke-medborgare.
Den andra viktiga åtgärden är såklart skolan. Om signalen redan från första dagen blir att ingen lärare har rätt att ta din mobiltelefon, att dåligt beteende inte får några särskilt allvarliga konsekvenser – och om vanorna från hemlandet är väsensskilt annorlunda, då blir resultatet såklart också därefter.
