För att en modern civilisation skall fungera krävs vad John Locke kallade ett socialt kontrakt. Enkelt uttryckt, en överenskommelse mellan medborgare och stat i vilken medborgarna avstår vissa rättigheter – till exempel rätten till hela sin inkomst – mot att staten i gengäld upprätthåller till exempel lag och ordning.
I ett välfärdssamhälle som det svenska har man valt att gå ett steg längre. Medborgarna beskattas betydligt hårdare än i de allra flesta andra länder och statens åtaganden går längre. Staten står även för socialbidrag, assistansersättning, sjukersättning, maxtaxa i barnomsorgen och så vidare.
Att medborgarna accepterar ett socialt kontrakt av den sorten på intet sätt en självklarhet. Priset i form av arbetsgivaravgifter, inkomstskatter och konsumtionsskatter (moms och punktskatter) är högt, för arbetande svenskar i praktiken mer än hälften av det värde de arbetar ihop. En grundförutsättning för att detta skall fungera är att det finns ett stort ömsesidigt förtroende mellan stat och medborgare.
En annan förutsättning är att människor har liknande mål, drömmar och prioriteringar. Om en stor andel av medborgarna anser att staten lägger stora belopp på verksamhet som inte är till nytta för dem själva, undergrävs också deras vilja att vara med och betala för denna verksamhet. Om detta sker kommer mängden fusk (svartarbete, smuggling och så vidare) tillta.
Detta kommer i sin tur undergräva förtroendet för systemet även bland de medborgare som är nöjda med den förda politiken. Om de ser att andra fuskar kommer de till slut börja ställa sig frågan varför de själva är med och betalar, och på så sätt får en nackdel jämfört med alla som inte gör det.
Av dessa anledningar är den svenska modellen idag väldigt farligt ute. Många medborgare upplever idag att det statliga våldsmonopolet inte längre mäktar med att skydda dem från våldsbrott och stölder. De ser också hur de generösa – och ofta påfallande kravlösa och naiva – välfärdssystemen lockar många att på andras bekostnad fuska med allt från VAB till assistansersättning.
Därtill kommer att de människor som omfattas av det sociala kontraktet i snabb takt blir fler. Detta sker emellertid med stor tonvikt på det sociala kontaktets rättigheter men utan att samma kontrakts skyldigheter kommer in i ekvationen. När tiggare kommer till Sverige och skövlar skog, bygger upp kåkstäder, stjäl el och skapar otrygghet i närområdet är samhällets roll enligt det sociala kontraktet att stävja kriminaliteten. Istället avsätter samhället medel – skattepengar som tiggarna inte har varit med om att betala in – till att bygga härbärgen.
En sådan politik undergräver det sociala kontraktet. Medborgarna uppfyller sin del av kontraktet men utan att staten gör detsamma, tvärtom använder den medborgarnas skattepengar till ändamål som strikt talat inte ligger i medborgarnas intresse. Vissa undantag kan och bör givetvis göras, men när undantagen allt oftare snarare blir till regel undergräver detta förtroendet på ett väldigt farligt sätt.
Av denna anledning är även den stora invandringen till Sverige – som bland annat omfattar över nio procent av i-ländernas totala asylmottagning – ett avsteg från det sociala kontraktets grundprinciper. I ett nyliberalt samhälle går ekvationen ihop, om möjligheten till bidrag är små men möjligheterna till arbete stora, blir även de nya medborgarna delaktiga i det sociala kontraktet. De arbetar, bidrar till det gemensamma och får i gengäld del av rättigheterna.
I det svenska fallet blir resultatet emellertid påfallande ofta rättigheter utan skyldigheter. Människor från kulturer väldigt olika den svenska – ibland med väldigt annorlunda mål, drömmar och prioriteringar – får plötsligt del av den svenska välfärden. Rättigheter som retroaktiv föräldrapenning följs emellertid av få skyldigheter. Inte sällan blir resultatet större rättigheter men färre skyldigheter än för den infödda befolkningen, och väldigt många fastnar i långtidsarbetslöshet och kriminalitet.
Detta sticker såklart i ögonen på många av de medborgare som upprätthåller sin del av det sociala kontraktet. Den förda politiken kostar dem inte bara pengar, de blir därtill slentrianmässigt och plumpt kallade för "rasister" när de vädrar sina invändningar. De knyter näven i byxfickan och håller käft, men deras lust att ställa upp på det sociala kontraktets regler urholkas för varje missförhållande de får höra talas om.
Nästa gång de får ett erbjudande om att köpa smuggelsprit, jobba svart eller bygga om badrummet "skattefritt" så tar de kanske också den chansen. Och när valrörelsen närmar sig och partierna tävlar om vilket som lovar att höja skatterna mest, då tar de kanske också den chans till inflytande de får. En del kommer rösta på SD och andra kommer att – om inte i årets val så kanske i nästa – rösta för att riva upp det sociala kontraktet och ersätta det med ett annat i vilket statens roll är mindre och skattesatserna betydligt lägre.
Den stora frågan är huruvida det var detta vi egentligen ville.
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
DN6,
DN7,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
SvD5,
SvD6,
SvD7,
SvD8,
SvD9,
SvD10,
SvD11,
Ab1,
Ab2,
SR1
