I media återfinns nu, efter regeringens förslag att minska bidragsdelen av studiestödet med 300 kronor, flera rubriker av typen "Studenterna åker på ett rejält bakslag". Reaktioner av den sorten är väldigt typiska för den svenska debatten. Allting skall vara gratis, ingenting skall ta emot, nån annan skall betala.
De 300 kronorna medför att en student som går en femårig utbildning kommer att behöva låna 3 000 kronor extra årligen (studiemedel betalas ut tio månader om året) om vederbörande vill behålla sin nuvarande standard. Under en lång femårig utbildning innebär detta en extra skuld på 15 000 kronor samt – med dagens räntesats – de knappa 500 kronor skulden kommer att förräntas med under tiden.
Detta är inget "rejält bakslag". Det är en liten försämring som man, om man sköter sin ekonomi, kan kompensera för med en sparsam månad eller två efter att man har fått det där jobbet som den femåriga utbildningen ledde till.
Att detta skapar sådan indignation i Sverige säger en hel del om hur bortskämda svenskarna är, hur ovana vid att ta ansvar för sig själva de är och hur självklar "rätten" till pengar andra arbetat ihop tycks framstå som.
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
DN6,
DN7,
DN8,
DN9,
DN10,
DN11,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
SvD5,
SvD6,
SvD7,
SvD8,
SvD9,
SR1,
SR2,
Ab1,
Ab2,
Ex
