Jag tittade en stund på Kunskapskanalen häromdagen och vad som visades var, föga förvånande, ett seminarium med intersektionella förtecken. Som brukligt är i dessa sammanhang var det mesta av tankegodset, ironiskt nog, importerat från USA.
"Importerat" som i "direktimporterat", det vill säga. Ni vet, den där formen av direktimport som plankar de amerikanska vänsterintellektuellas resonemang rakt av, utan att någon som helst hänsyn tas till att svenska bidragsnivåer och svenska lagar om rättigheter till av skattebetalarna betalda personliga assistenter skiljer sig en smula från motsvarande amerikanska.
På det aktuella seminariet diskuterades makt, handikapp och privilegier. Icke-handikappade – i det aktuella fallet icke-döva – åtnjöt privilegier, sades det. Eftersom handikappade saknade samma privilegier var de senare offer för maktstrukturer. En hörande man passade på att praktiskt taget be om ursäkt den maktposition hans ej defekta ljuduppfattningsförmåga hade gett honom.
Resonemang som dessa är på modet i den humanitära stormakten Sverige. Maktordningar är det häftigaste som finns i den vänsterintellektuella världen, men för alla som gör sig omaket att tänka efter lite är resonemangen påfallande ofta ingenting annat än trams.
Icke-handikappade är ingen maktgrupp som vill förtrycka handikappade. Icke-handikappade är heller inte en priviligerad grupp. Icke-handikappade är, kort sagt, normala i vissa aspekter som handikappade inte är det i. Det må låta krasst, men det är ganska självklart egentligen. Handikappade är inte fullt fungerande människor som hålls tillbaka av handikappshatande strukturer, handikappades problem är att de är handikappade.
De funktionshindrades problem förtjänar att tas på allvar, det är gissningsvis få av oss som till exempel skulle vilja byta med en döv. Vad jag vänder mig mot är resonemang som "hörselmaktsordningar", helt enkelt av den enkla anledningen att de hörande inte berikar sig på de dövas bekostnad. Däremot avsätter den svenska staten varje år 66 miljarder kronor till funktionshindrade, vilket torde vara betydligt mer än vad som satsats på funktionshindrade i något annat land eller något annat tillfälle i historien. Det kanske kan vara värt att ha i åtanke, när man diskuterar priviligier.
I diskussionerna om maktordningar har för övrigt ett annat begrepp kommit att användas ofta på sistone, nämligen prefixet "cis". Det betyder ungefär "på den här sidan om" och är motsatsen till det mer kända prefixet "trans". Det är en term som före den blev adopterad av postmodernististerna vanligtvis användes i geografiska sammanhang, till exempel då områdena på de bägge sidorna av vattendrag som Kei, Jordanfloden och Leitha delades in i Ciskei/Transkei, Cisjordanien/Transjordanien respektive Cisleithanien/Transleithanien.
Att använda det om icke-transsexuella är på många sätt logiskt, men frekvensen med vilket ordet används är det inte. Behovet av att peka ut alla förutom en ytterst liten minoritet står inte på något sätt i proportion till användningen. Precis som handikappade förtjänar transsexuella att få sina problem tagna på allvar och att slippa trakasserier, men det förändrar inte det faktum att det är de transsexuella som avviker, att det är de handikappade som har ett funktionshinder eller, för den delen, att det är personen med blodförgiftning och inte den kärnfriske som är sjuk.
Och återigen, före man ger sig i kast med nästa tirad mot "cismän" – det är av någon anledning sällan "ciskvinnor" som skälls ut i sammanhanget, och då skall gudarna veta att jag har hört kvinnor uttala sig grovt om transsexuella – bör man kanske ännu en gång fundera på detta med privilegier. I Sverige kan trots allt den som anser sig vara född med fel kön få detta korrigerat på skattebetalarnas bekostnad.
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
DN6,
DN7,
DN8,
DN9,
DN10,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
SvD5,
SvD6,
SvD7,
SvD8
