En vecka återstår av mars, och jag inser att jag med mina så här långt fyra inlägg under månaden grovt misslyckats med min ambition att skriva ett inlägg om dagen.
Well. Saken är väl den att det har varit roligare att läsa eskapistisk skönlitteratur än att läsa postmodernistiska nyheter. Vilket såklart inte har hindrat mig från att ta en och annan titt på nyhetsflödet, men jag kan inte säga att nämnda tittar har givit någon direkt mersmak.
Det har handlat om flygplan som kapats av utomjordingar och förts till månen. Det har handlat om kulturskribenter som gett sitt stöd för imperialistiska fascisters oprovocerade invasion och annektering av grannländers territorium.
Det har såklart också handlat om invandring, detta ämne som få svenskar tycks kunna närma sig med bibehållen intelligens och utan att bli hysteriska. Det senaste exemplet på detta kom då ännu en nystartad tankesmedja – givetvis utrustad med ett namn som implicerar moralisk överlägsenhet och Godhetsföreträde – skrev ett debattinlägg.
Tankesmedjan med det Goda namnet radade upp ett antal påståenden, varpå man därefter konstaterade att samtliga var felaktiga. "Forskning" och "studier" visade nämligen att det var så, och därefter var saken klar, yes?
Well, vän av ordning skulle såklart kunna invända att det finns annan forskning som visar andra resultat eller att en del av forskningen som åberopas visar spretande resultat av vilka bara de som stödjer författarnas agenda återgavs. Samt, förstås, att även om en del av den internationella forskning som åberopas stämmer i det allmänna fallet, betyder inte det att den nödvändigtvis gör det i ett så bidragsgeneröst land som Sverige eller på en så hårt reglerad arbetsmarknad som den svenska.
Utöver detta har vi såklart haft den vanliga och strida strömmen av manshatande krönikor, intersektionella rasifieringsrapporter och postmodernistiska vänsterbudskap. Politikernas allt mer bisarra och ständigt mer urvattnade valbudskap till landets valboskap inför super(k)valåret fyller såklart också spaltmeter.
Det bestående intrycket är att mängden egentliga nyheter, reportage och fördjupande analyser i media blir allt mindre. Textmassan är konstant, men en allt större del av den utgörs av folk som tycker och folk som hatar (fast på ett fint sätt), TT-notiser, återanvända artiklar, "svep" utan större koppling till vad rubriken man klickade på utlovade samt "direktrapportering" om Ukraina – det vill säga felstavade faktarutor som återger Twitterrykten och Reutersnotiser.
Det hela hade kanske, givet tidningarnas ekonomiska problem, varit förståeligt om det inte vore att public service allt mer tycks vara inne på samma linje och knappt ens längre tycks försöka att åtminstone låtsas vara objektiva.
Att ta del av det svenska nyhetsflödet känns allt mer som En ding ding värld och mina blogginlägg tycks allt mer handla om att påtala de uppenbara självklarheter som helt tycks undgå journalistkåren. Hur fan hamnade vi här?
Lästips: Hakelius
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
DN6,
DN7,
DN8,
DN9,
DN10,
DN11,
DN12,
DN13,
DN14,
DN15,
Sk1,
NSk1,
LT1,
Re1,
Ab1,
Ab2,
Ab3,
Ab4,
Ab5,
Dag1,
Ex1,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
SvD5,
SvD6,
SvD7,
SvD8,
SvD9,
SvD10,
SvD11,
SvD12,
SvD13,
SvD14
