Det skjuts vilt i Sverige, och de orts- och stadsdelsnamn som figurerar i rapporteringen om skottdåden (och knivdåden och upploppen) är allt annat än slumpvis fördelade.
Detta förhållande avslöjar rätt mycket om vilka som skjuter, det avslöjar rätt mycket om i vilka sammanhang det skjuts och varje person som kan läsa mellan raderna – och det kan nog de flesta i Sverige vid det här laget – kan se de samband och sakförhållanden som emellertid lyser med sin totala frånvaro i media.
Det faktum att Sverige ensamt står för över nio procent av i-ländernas samlade asylmottagande lyser också med sin frånvaro i svensk media, liksom diskussionerna kring vad detta kostar det svenska folket gör. Någonting som kan tyckas vara en aning anmärkningsvärt, då vårt land har en befolkning på mindre än tio miljoner människor.
Vad som däremot inte är frånvarande i media är artikelserier om den svenska rasismen, public service-anställda debattledare som hånar misshagliga meningsmotståndares utseenden eller berättelser om hur invandrare utan asylskäl – men som ändå benämns som "flyktingar" – hjärtlöst utvisas .
Vad som inte saknas är floskler om att invandringen "berikar Sverige". Vad som inte saknas är halvsanningar och direkta lögner om invandringens kostnader. Vad som inte saknas är hysteriska överdrifter, hyllningsreportage om "antirasister" som mordhotar politiker, regelrätta lögner och public service-programledare som väljer terror före yttrandefrihet.
Utöver detta har vi postmodernistisk historieförfalskning, människor som kränks av fakta, återkommande lögner om huruvida invandringen till Sverige är förenlig med det svenska välfärdssamhället och ett underförstått bakomliggande antagande att det är ett allvarligt hot mot demokratin när en framgångsrik person blir kallad för "fitta", men helt okej med vuxenmobbning och att jämföra sina meningsmotståndare med Breivik.
Det handlar inte om att debatten har en "slagsida", om att det är "lågt i tak" eller om att nyhetsrapporteringen ibland är "lite vinklad". Det handlar om en samhällsdebatt som har spårat ur fullständigt, det handlar om ett debattklimat som är på gränsen till att vara direkt totalitärt och det handlar om precis samma propaganda som vi anklagar andra länder för att hålla sig med.
Jonas Thente har idag skrivit en lysande debattartikel som tar upp några av alla dessa absurda sakförhållanden, och SvD:s Sanna Rayman var snabb att haka på. Har du inte läst deras texter så gör det, de är kanske de två viktigaste texterna som publicerats i svensk media under det här året. Thente och Rayman förtjänar varsin stor eloge för sina respektive bidrag, och kanske, kanske förebådar dessa bägge inlägg en vändpunkt för det svenska debattklimatet.
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
DN6,
DN7,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
Ex1,
Ex2,
Ex3,
LT1,
LT2,
NSk1,
Sk1,
SR1,
SR2
