2014-04-24

Holmlund, tiggarna och den postmodernistiska journalismen

Kulturvänstern har länge haft ett horn i sidan till Umeås starke man Lennart Holmlund. Tidigare har det bland annat handlat om ett långdraget gnällande om gallerian "Utopia". En galleria som mången medlem av Umeås kulturvänster lär handla i när den är färdigbyggd, men som likväl på lite oklara grunder hånats och kritiserats i oräkneliga kulturartiklar.

Journalisten Christoffer Röstlund tillhör dem som satt sig på särskilt höga hästar, trots att Röstlunds egen journalistiska gärning mest präglats av artiklar som varit påtagligt taffliga plankningar av anglosaxiska förlagor.

Nu har Holmlund i kritiska ordalag uttalat sig om de tiggare som blivit ett fast inslag i den svenska gatubilden, och det gör man såklart inte ostraffat. Tiggarna är förvisso en grupp som har förvandlat naturområden till soptippar, som tjuvkopplat el, som uppfört olagliga bosättningar och i vilkas spår hela bostadsområden drabbats av otrygghet, men det där tycks inte spela så stor roll, för tiggarna är heliga.

Tiggarna är den postmodernistiska journalismens paradexempel. De är stackare, de är offer, de är "rasifierade", de är individer med rättigheter men utan skyldigheter. Det är inte okej att vara less över att tiggariet blivit ett inslag i stadsbilden, det är inte okej att vara irriterad över olagliga bosättningar och nedskräpning, det är inte okej att tycka att det räcker nu. De rumänska tiggarna är helt enkelt en grupp som står över varje form av kritik. Den som är irriterad över tiggarnas agerande är en dålig människa, punkt.

Därför är Holmlunds uttalande oacceptabelt, därför framförs högljudd kritik mot Holmlunds frispråkighet, därför framförs krav på att Holmlund bör be om ursäkt och därför anses Holmlunds blogginlägg ha stort nyhetsvärde. Huruvida Holmlund har rätt eller fel spelar inte så stor roll, trots allt är även statsministern rent faktamässigt ute på väldigt tunn is då han likt en papegoja upprepar att invandringen "berikar" Sverige, men statsministerns uttalanden ansluter sig till den rådande postmodernistiska diskursen och föranleder därför inte någon medial kritik eller några krav på källangivelser.

När andra politiker med andra åsikter beter sig som flygplanskapare leder detta enligt samma avsaknad av logik inte heller till någon medial kritik, det leder istället till mediala hyllningar. När vänsterpartister framställer partiets olagliga aktioner som exempel på "antirasisters" spontana "civila olydnad" är det givetvis denna version – detta "narrativ" – som okritiskt återges av media.

Parallellt med kritiken av Holmlund publicerar media utan att darra på manschetten varningar för "irländska asfaltsläggare". De "irländska" asfaltsläggarna är förvisso i regel inte irländare utan britter, så kallade Irish Travellers från Storbritannien, men varför komplicera den postmodernistiska nyhetsrapporteringen med något så obetydligt som fakta?

Denna grupp är på många sätt väldigt lik den grupp som idag kallas för "romer". Båda grupperna har valt att leva i majoritetssamhällets utkant, båda grupperna håller ofta sina barn utanför skolsystemet och båda grupperna är kraftigt överrepresenterade i brottsstatistiken. Men eftersom den ena gruppen är "rasifierad" samtidigt som den andra inte är det, anses varningar vara på plats i det senare fallet men endast medlidande, snyftreportage, krav på ökade utbetalningar av skattemedel och rättigheter utan tillhörande skyldigheter i det förra.

Att på detta vis göra åtskillnad mellan två grupper endast utifrån hudfärg är såklart – för att formulera det milt – ett uttryck för rasmedvetenhet, hade åtskillnaden varit den omvända hade detta utan vidare klassats som rasism. Men istället för att fundera över denna inkonsekvens, istället för att lyssna på den majoritet av svenskar som upplever tiggeriet som ett otrevligt problem, så väljer man istället att gå till attack mot Holmlund.

På så sätt tystas såklart en frispråkig politiker, med vad mer är, på så sätt sänder man allmänheten en tydlig signal om vad som är okej att tycka och vad som är okej att säga. I sann orwelliansk anda beskrivs detta såklart i termer av "demokrati", men vad det i själva verket handlar om är såklart den direkta motsatsen.
DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SR1, Exp1, Ab1, Ab2, Ab3

2 kommentarer:

  1. Ja vad ska man säga? Jag säger som Marika Formgren att jag är politiskt apatisk. Man blir ju det.

    SvaraRadera
  2. Ja, vad ska man säga? Ingenting kanske, i vårt extremt polariserande land lyssnar vi ändå bara på vad vi vill höra och de tongivande rösterna talar mest i tungor ändå. Och får av någon anledning massa applåder för det, dessutom.

    Det hela börjar påminna kusligt mycket om detta.

    SvaraRadera

Kommentarsfältet modereras med varierande regelbundenhet och ett stort mått av godtycke. Kommentarer löper stor risk att gå direkt ned i papperskorgen om de är sossiga, progressiva, grötmyndiga, ignoranta, deprimerande förutsägbara, överdrivet långa eller trollande. Blogginnehavaren är fullständigt ointresserad av debatt med personer som förfäktar förkastliga ståndpunkter. Kommentarer i vilka direkta felaktigheter framförs kommer i regel inte publiceras, såvida inte blogginnehavaren råkar ha lust att lägga tid på att skriva ett dräpande svar.

Gå ur PKU-registret innan det är för sent!

Regeringen vill göra PKU-registret – i vilket de flesta svenskar födda 1975 eller senares DNA finns lagrat – tillgängligt för polisen. Du har fortfarande möjligheten att gå ur detta register, vilket du också bör göra:

  • För att du under en vanlig dag lämnar spår av ditt DNA över stora områden, inklusive på platser där brott senare kan begås.
  • För att din kropp och ditt DNA tillhör dig, inte staten.
  • För att din uppfattning om vad som bör vara lagligt respektive olagligt förmodligen emellanåt skiljer sig markant från statens.
  • För att du är oskyldig tills motsatsen bevisats, inte det omvända.
  • För att register alltid kommer att missbrukas.
Använd denna blankett för att skydda ditt eget DNA och denna blankett för att skydda dina barns.