Mona Masri är i farten med ännu en krönika i DN. Egentligen är den inte värd att kommentera, för efter fällningen i granskningsnämnden och den massiva kritiken mot Masris såväl postmodernistiska som postkoloniala försök till analys av Sveriges ekonomiska historia, har Masri denna gång lyckats med konststycket att skriva en krönika helt utan lögner, hat, kränkthet eller nyspråk.
Ändå är det något med denna krönika som skaver. Den handlar för det första inte om någonting alls, den är bara en recension av en webintervju med Barack Obama. Den bjuder inte på några som helst insikter i Obamas presidentskap eller politik, den bara konstaterar att Obama verkar vara en kul kille. Som om detta vore ett relevant mått på hur han skött sitt viktiga ämbete.
Därtill kommer att krönikan så uppenbar är en produkt av den amerikanska populärkulturen. Detta vore inte något anmärkningsvärt om det inte vore för att svenska vänsterprofiler som, likt Masri, hamnar i USA – kanske för att ta del av de senaste intersektionella teorierna, vilka de därefter börjar direktöversätta till svenska förhållanden – ofelbart varenda gång börjar älska det land vars politiska vänsteralternativ får moderater att framstå som regelrätta kommunister.
Denna kärlek inkluderar inte bara Hollywoods kommersialism, den inkluderar även den amerikanska humor som faktiskt tillåter att man skämtar om minoriteter. Humor som skulle fått samma vänsterprofiler att vråla om hat mot "rasifierade" och "HBTQ"-personer om den hade producerats i Sverige.
Och apropå humor så avslutar Masri sin krönika med att påstå att just humor är något som utmärkt det feministiska rörelsen. Vilket såklart är stor humor, om än oavsiktlig sådan.
