I såväl DN som SvD kan man idag läsa om det ryska propagandakrig mot Ukraina som är i full gång.
Missförstå mig inte, jag instämmer i denna analys och när svenskar – vanligtvis på vänsterkanten – plötsligt glömmer bort allt vad Pussy Riot och "HBTQ"-rättigheter heter och istället blir Vladimir Putins megafoner finner jag detta ytterst motbjudande.
Men med "propaganda" avses inte bara den propaganda du själv ogillar, med "propaganda" avses propaganda. Och SvD och DN är proppfulla av densamma.
I SvD kan man läsa om den "antirasistiska" rörelse som vuxit fram som en motrörelse till Sverigedemokraterna. Problemet med resonemanget är bara att som exempel på vad denna rörelse tar ställning mot används nazistiskt klotter. Som om Jimmie Åkesson sprang omkring och klättrade hakkors på moskéer.
Artikeln väljer också att använda sig av den extremt tendentiöse Henrik Arnstad som ämnesexpert, trots att Arnstad vid upprepade tillfällen har sågats av akademiker. Arnstad säger ju vad man vill höra, vilket när det kommer till kritan är det viktigaste inom den postmodernistiska journalismen.
Parallellt med detta påbörjar DN en artikelserie med titeln "Drömmen om Sverige", signerad Niklas Orrenius. Halva Syriens befolkning är på flykt, kan man läsa, och av dessa är det – faktiskt! – bara en halv procent som kommit till "det stängda" Europa.
Här vore det såklart på sin plats med lite kompletterande information. Som att merparten av flyktingarna befinner sig inom Syrien – de har flytt till en annan stad där inga stridigheter pågår, och saknar i grund och botten behov av att överhuvudtaget söka sig utomlands – eller, som Orrenius själv nämner, har tagit sig till till grannländer som Libanon och Jordanien där fred råder och språket är detsamma.
Men eftersom Sverige är "vackert" och det "det lugnaste landet i världen" – och sådär på marginalen även delar ut permanenta uppehållstillstånd till alla syrier – så är det om vårt land man "drömmer". Vilket såklart är en fullt förståeligt inställning, en inställning som du och jag förmodligen också skulle dela om vi vore i syriernas situation.
Men att bara ensidigt återge den förklarar definitivt inte hur Sverige skall lyckas skaka fram bostäder och jobb åt de upp till 69 000 syrier som väntas komma till Sverige i år, och det förklarar ännu mindre hur vi skall lyckas integrera alla dessa människor från en kultur väldigt olik den svenska i de förorter som redan präglas av massarbetslöshet, utanförskap, skottlossningar och våld.
Men att förklara detta, att komplettera sin ensidiga berättelse med en dos realism, är ingenting som intresserar Orrenius. Istället uppmanar han syrierna att spela fotboll på en fotbollsplan vid vilken skyltar tydligt säger att man inte får spela där. Det postmodernistiska reportaget blir ju betydligt bättre så.
Lästips: Susanna's Crowbar
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
DN6,
DN7,
DN8,
DN9,
DN10,
DN11,
DN12,
Ab1,
Ab2,
Ex1,
NSk1,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
Dag1,
Dag2,
Dag3,
Dag4
