2014-05-10

DN:s vurm för Sovjet - då och nu

En julhelg för många år sedan lät Dagens Nyheters dåvarande chefredaktör Olof Lagercrantz publicera en serie artiklar på ledarplats som i hårda ordalag kritiserade Solzjenitsyns verk "GULAG-arkipelagen". Lagercrantz anklagade kritiken av Sovjetunionens koncentrationsläger för att vara alltför svartvit, för att framställa Sovjetunionen som "ett ont system som står mot 'det goda'".

Var fanns hos Solzjenitsyn, frågade sig Lagercrantz, det Sovjet som "håller drömmen om ett mänskligare och friare liv även under ett socialistiskt styre levande?" Lagercrantz uppmande istället till besinning och nyansering: "Solzjenitsyn får inte bli den enda rösten från Sovjet, ej heller får han bli slutstation i diskussionen om socialismen".*

Detta var 1974. Tidstypiskt, skulle vi idag säga med ett leende på läpparna och göra paralleller till Staffan Westerbergs ökända barnprogram. Tidstypiskt, för detta var tiden då Mona Sahlin och Anna Lindh demonstrerade för Nordvietnams kommunistdiktatur och för dess blodiga och hänsynslösa anfallskrig mot syd.

Tidstypiskt, för detta var tiden då Birgitta Dahl kommenterade uppgifterna om bestialiska övergrepp i Kambodja med att "alla vet vi ju att mycket, ja kanske det mesta, av det som nu sägs och skrivs om Kambodja är lögn och spekulation" och att "det var helt nödvändigt att evakuera Phnom Penh. Det var nödvändigt att snabbt få igång livsmedelsproduktionen och det skulle komma att kräva stora offer av befolkningen. Men det är ju inte det som nu är vårt problem. Problemet är att vi faktiskt inte har kunskaper, direkta vittnesbörd, för att kunna avvisa alla lögner som sprids av Kambodjas fiender"

Vi ler, vi skrattar, vi förundras och vi skakar på axlarna. Men är vi verkligen vaccinerade mot denna sorts kollektiva galenskap? Frågan är om inte en framtida bedömare kommer att se på vår egen tid med ungefär samma ögon.

Jag kan ge oräkneliga exempel på artikelserier och kampanjer i dagstidningarna, och då tänker jag inte främst på urspårade tabloider som Aftonbladet utan på Svenska Dagbladet och samma Dagens Nyheter som Lagercrantz en gång använde som plattform för att försvara Sovjetsystemet.

Det är såklart det eviga ältandet i DN om polisens "rasregister". Det är det återkommande och unkna försvaret av politiskt våld. Det är de upptrissade rapporterna om det nazistiska hotet och de allt mer sekteristiska radikalfeministiska analyserna av allt mellan himmel och jord.

I dagens utgåva av DN är det Annika Ström Melin som får sägas agera Olof Lagercrantz. Under rubriken "Högerpopulister förenas i hat mot EU" passar Ström Melin på att klumpa ihop Nigel Farage med ett tyskt nazistparti. En i många fall fullt legitim och sund skepticism mot EU avfärdas därtill som "hat", med alla konnotationer detta ord har fått i samtidsdebatten.

Mest talande är kanske hur de avvikande rösterna bemöts. Debattinlägg som Uppdrag gransknings reportage om det vänsterextrema politiska våldet eller Jonas Thentes artikel om näthat är sällsynta. De förekommer, men de utgör enstaka avvikande röster i en i övrigt väldigt likriktad debatt. Trots detta går kulturvänstern i taket varje gång en sådan röst hörs. Att dominera "debatten" totalt är uppenbarligen inte gott nog för dem, rapporteringen skall helst likriktas fullständigt till den grad att inga avvikande röster alls längre hörs.

Så nej, vi är inte vaccinerade mot galenskapen, vi är istället i full fart med att upprepa alla 70-talets misstag. Historiens dom kommer bli hård.

* Johan Lundberg, Ljusets fiender, 117-118.


DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, SvD, Ex