Borzoo Tavakoli har skrivit en krönika på temat "någonting har gått sönder i Sverige". Förutom att upprepa lögner och myter om blöjvägning vurmar Tavakoli så mycket för ett Sverige som en gång – kanske – var, att det nästan låter som om det är en sverigedemokrat som skrivit krönikan. Irnoniskt nog är Tavakolis enda tidigare avtryck i den svenska debatten ett öppet brev till Kent Ekeroth, i vilket han uttrycker sin motvilja för SD.
Marcus Priftis, som tidigare skrivit att "konstruktionen av svensken som blond och blåögd är [...] skapad av det sena 1800-talets rasbiologi", lägger i en annan kulturkrönika som genomsyras av svensk hybris och exceptionalism fram tesen att vi måste upphöra med svensk hybris och exceptionalism. Detta resonemang bäddas in i en förvirrad blandning av pricksäkra obeservationer och postmodernistisk smörja som mynnar ut i en folkhemsromantisk slutsats av det slag som Priftis ägnat hela artikeln åt att bekämpa.
Soran Ismail skriver i en kolumn att hans svenska nationalitet är viktig för honom, men att hans etnicitet är kurdisk. Ismail tycks finna det viktigt att skilja på begreppen etnicitet och nationalitet, men vill samtidigt tona ned etnicitetsaspekten. Problemet med resonemanget är att Ismail inte tycks särskilt konsekvent i detta.
Själv talar han ofta om sin kurdiska identitet, hur han varit på "en resa i Kurdistan" – men sällan om Iran där han är född eller Irak där hans familj har sina rötter. Ismail må hävda att etniciteten borde tonas ned, men intrycket läsaren får är att han med detta mest menar den svenska etniciteten.
Så där fortsätter det. På Historiska museet skall nationaldagen firas med Behrang Miri, en bok om tolerans översatt till bland annat arabiska och med nationalsången på assyriska och kurdiska. Allt i allra bästa välmening, såklart, men om vi nu bör skilja på nationalitet och etnicitet som Soran Ismail vill, om vi vill finna en grund för en nationell samhörighet som Priftis skriver, låt då språket och nationaldagen och vara just detta – ett kitt som förenar.
Istället fortsätter man från det svenska etablissemangets sida emellertid att slå knut på sig själva, att missförstå till och med vad man själva säger. Den svenska nationaldagen tillskrivs den svenska etniciteten, inte den svenska nationaliteten, och blir därmed någonting suspekt då nationaliteten skall vara inkluderande. Det svenska språket tillskrivs den svenska etniciteten, inte den svenska nationaliteten, och blir därmed till ett hinder då nationalsången skall framföras.
Att en public service-profil finner det så "himla sjukt" och vulgärnationalistiskt med midsommarkranskar att hon blir "chockad" och upplever att vi är tillbaka vid tiden för andra värlskriget, säger ganska mycket om hur dåligt det svenska offentliga samtalet egentligen mår.
Lästips: Motpol, Sociolog på Malmö högskola kritiserar multikulturen - från vänster
Dagens humor: Tino Sanandaji:
"Sveriges främsta kulturskribenter, journalister, idéhistoriker, deckarförfattare, broilers, näringslivslobbyister, jurister, modebloggare och teaterchefer har studerat frågan ingående och försäkrar oss om att invandring gynnat ekonomin."
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, NSk1, NSk2, NSk3, NSk4, NSk5, LT1, LT2, LT3, LT4, Exp1, Exp2, Ab1, Dag1, Dag2, Dag3, Re2, Re3
