Igår fann Högsta förvaltningsdomstolen att Radiotjänsts oskick att kräva TV-avgift för datorer, smartphones och surfplattor strider mot lagen. Det var en stor seger för rättvisa och sunt förnuft, samtidigt som det är väldigt underligt och oroväckande att det krävdes två överklaganden för att komma fram till att en smartphone inte är "avsedd" för att titta på TV.
Jag försvarade länge public service. Det har i och för sig varit principiellt fel att man tvingats betala för innehav av en TV, men jag har ändå funnit SVT och värda att betala för. Jag har emellertid kommit att omvärdera denna inställning på senare år.
För det första är vad som legitimerar public service "smalare" produktioner som fördjupande nyhetssändningar, dokumentärer och politiska analyser. SVT väljer emellertid att lägga en stor del av sin budget på sport- och nöjesproduktioner. Detta var helt riktigt på monopoltiden, men idag innebär det att SVT väljer att använda TV-avgiften till att konkurrera med privata aktörer med likvärdiga eller identiska produktioner.
Förutom att detta snedvrider konkurrensen är det fel att avkräva gemene man finansiering för sådana produktioner. Den som vill se melodifestivalen, VM i fotboll och/eller Robinson får antingen betala för detta själv, eller stå ut med reklamavbrotten. Det finns inte ett enda hållbart argument för att tvinga alla att betala för vad endast vissa vill titta på.
För det andra är det idag uppenbart, om inte för de flesta så åtminstone för de flesta som inte röstar rödgrönt, att SVT inte tar sitt objektivitetskrav på allvar. SVT låter Alexandra Pascalidou leda en valsatsning, trots att Pascalidou hånar misshagliga deltagares utseenden och tar ställning för deltagare med synnerligen extrema åsikter.
Andra public service-profiler utmärker sig genom att kalla Janne Josefsson för "nazist" då denne granskar våldsvänstern, genom att påstå att midsommarkrannsar känns "sjukt svenskt" och "nationalistiskt", att de är ett "strukturellt problem" och känns som en återgång till tiden för andra världskriget.
Att public service utmärker sig genom tendentiösa snyftreportage om misstänkta terrorister, genom feministisk pseudovetenskap i vetenskapens värld, genom att låta vänsterextremister och islamister få agera motbilder till borgerliga opinionsbildare och genom att försöka tona ned högst reella problem är ingen slump. Av publice service-journalisterna sympatiserar över 50 % med Miljöpartiet och 80 % med det rödgröna blocket.
Detta högst anmärkningsvärda förhållande märks. Public service har inte förmått granska det radikala Miljöpartiet eller det rent extremistiska Feministiskt initiativ. Den som såg förra månadens valvaka fick bevittna en vänster- och kvinnodominans bland gästerna av ett slag som närmast framstod som att SVT ville peka finger åt alla som inte delade de rödgrönas och Feministiskt initiativs agenda.
Under dessa omständigheter äger public service inte längre något existensberättigande. Det är hög tid att antingen lägga ned public service, göra om SVT till en betalkanal eller att kasta ut sport- och nöjesproduktionerna och börja jobba stenhårt med objektiviteten. Så länge ingenting förändras är det betydligt mer legitimt att avanmäla sitt TV-innehav, än vad det är att avkräva allmänheten att finansiera public service.
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
DN6,
IDG1,
IDG2,
IDG3,
IDG4,
IDG5,
Sk1,
Sk2,
LT1,
LT2,
NT1,
NT2,
Re1,
Re2,
SMP1,
SvD1,
SvD2
