Erik Ullenhag låter idag meddela att han vill satsa 60 miljoner kronor i kampen mot islamofobi. En kraftsamling mot intolerans, rädsla och hat, för ett bättre och mer inkluderande samhälle. Eller?
Jag vill hävda att det hela är betydligt mer komplicerat än så. I sin debattartikel gör Ullenhag en tydlig koppling mellan satsningen och förra månadens val till Europaparlamentet. Jag tycker precis som Ullenhag det är djupt obehagligt att till exempel grekiska Gyllene gryning skördade framgångar i valet, men Ullenhags motvilja sträcker sig betydligt längre än så.
"Totalt är det runt hälften av EU:s medlemsländer som kommer att representeras av främlingsfientliga eller populistiska partier" skriver Ullenhag och anger Sverigedemokraterna – men inte Feministiskt initiativ – som ett exempel på detta.
Med andra ord, Ullenhag vill kraftsamla mot islamofobi – med vilket han inkluderar att avsätta 60 miljoner av skattebetalarnas pengar för ändamålet – för att hans politiska motståndare har skördat framgångar i ett demokratiskt val. Detta är mycket problematiskt. Föreställ dig själv hur det hade låtit om regeringen istället avsatte 60 miljoner kronor ur statsbudgeten för att propagera mot skattehöjningar och vindkraft eller för privata företag i välfärden, och motiverade detta med resultatet i förra månadens val.
Vad som är ännu mer problematiskt är hur Ullenhags problembeskrivning formas. "Regeringen för kontinuerligt samtal med muslimska företrädare och frågor som lyfts fram är bland annat fördomar, diskriminering, hatbrott och säkerhetsfrågor" skriver Ullenhag. Han preciserar inte vilka företrädare detta avser, men gissningsvis återfinns Islamiska förbundet (som driver Stockholms moské) och Sveriges Unga Muslimer (SUM) bland dessa.
Dessa organisationer är emellertid inte på något sätt de goda krafter Ullenhag vill få det att framstå som.
Sveriges Unga Muslimer har en lång historia av att bjuda in homofoba och kvinnofientliga talare. Islamiska förbundet är en del av Muslimska brödraskapet och har, vilket belystes då dess ordförande Omar Mustafa valdes in i den socialdemokratiska partistyrelsen, en lång historia av samarbete med homofober och antisemiter.
Mustafas företrädare på ordförandeposten, Abdirizak Waberi, stödjer bland annat månggifte och säger sig vilja leva i en stat styrd av sharialagar. Imamer vid Stockholms moské har blivit påkomna med att smuggla vapen och hävda att en kvinna inte får neka sin man sex ens om han misshandlat henne.
Vad har då dessa organisationers företrädare att säga om islamofobi i Sverige? Enligt SUM:s ordförande, Mustafa Al sayid Issa, är till exempel Nalin Pekgul, Carina Hägg och Hanna Gadban islamofober. Enligt Mohammed Kharraki, presstalesman för Islamiska förbundet, deltar terrorismforskaren Magnus Ranstorp i "ett globalt krig mot islam". Därtill kommer såklart att tidigare nämnde Abdirizak Waberi idag är riksdagsledamot för Alliansen.
Det tycks vara personer som dessa som formar Ullenhags världsbild. Ullenhag har även gett Nämnden för statligt stöd till trossamfund i uppdrag att kartlägga "främlingsfientliga och andra former av intoleranta handlingar mot trossamfund". Till saken hör dock att denna nämnd betalar ut statsbidrag till bland annat Stockholms moské. Det är alltså bland annat samma organisation som Mohammed Kharraki företräder som kommer att besvara Ullenhags frågor om islamofobins utbredning i Sverige. Det är ingen särskilt vild gissning att svaren kommer att bli därefter.
Sist men inte minst är islam en religion, inte en etnisk tillhörighet, vilket innebär att det är lika legitimt att kritisera islam som att kritisera till exempel katolicismen eller Jehovas vittnen. Detta legitimerar inte diskriminering eller hatbrott, men att ordet islamofobi så slentrianmässigt klumpas samman med rasism är ganska anmärkningsvärt.
Ab1,
Ab2,
Av1,
Dag1,
Dag2,
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
Ex1,
Ex2,
Ex3,
LT1,
LT2,
NSk1,
NSk2,
NSk3,
Re1,
Re2,
Sk1,
Sk2,
Sk3,
Sk4,
Sk5,
SMP1,
SMP2,
SR1,
SR2,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4
