Under omständigheterna gick valet så bra som det kunde gå.
Feministiskt initiativ kom inte in, men naggade det rödgröna valresultatet i kanten med några procentenheter. Miljöpartiet blev ett slående exempel på uttrycket "högmod går före fall". Fartblinda efter EU-valet räknade de med att göra ett rekordval, men backade istället med en halv procentenhet och kom inte i närheten av att bli tredje största parti.
Socialdemokraterna ökade med en halv procentenhet och Vänsterpartiet ökade med 0,1. Sammanlagt gick de rödgröna således fram med cirka 0,1 procentenheter. När det kom till kritan var det inte en vänstervåg som avgjorde valresultatet, vad som avgjorde valet var att borgerliga väljare gick över till Sverigedemokraterna.
På så sätt blev valet en viktig läxa för båda blocken. Dels visade väljarnas dom att Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet tillsammans utgjorde ett lika oattraktivt alternativ som 2010. Dels skickade väljarna en klar signal till Fredrik Reinfeldt och Alliansen att svenska folket inte accepterar kombinationen av EU-ländernas största asylinvandring och i-ländernas sämsta integrationspolitik, eller att all kritik av samma kombination avfärdas som rasism.
Att Fredrik Reinfeldt nu meddelat sin avgång, inte bara som statsminister utan även som partiledare, öppnar upp för nya krafter att vända Moderaternas politik i en mer konstruktiv riktning. Min förhoppning om hur detta skall yttra sig har jag skrivit om här.
Lästips: Cornucopia?, Den sjätte mannen, Motpol
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
DN6,
DN7,
DN8,
DN9,
DN10,
DN11,
DN12,
DN13,
DN14,
DN15,
DN16
