Anna Hedborg, ordförande för den av regeringen tillsatta delegation, väljer emellertid att se föräldrarnas beteende som ett problem. Hedborg undrar om det kanske inte borde det bli svårare att vara hemma med barn utan ersättning, och utvecklar resonemanget med följande ord:
"Är det statens uppgift att ha så flexibla regler så att de skapar normer som motverkar jämställdhet?"
Att personer som Hedborg anser att staten har rätt att lägga sig i hur föräldrar fördelar den av staten – eller för att vara exakt, skattebetalarna – betalda föräldraledigheten är en sak. Jag tycker visserligen resonemanget är både fel och olyckligt, men rent principiellt har staten all rätt att ställa motvillkor då människor får betalt för att inte arbeta.
I det här fallet handlar det emellertid inte om betald ledighet, det handlar om obetald ledighet. När politiker – och statliga tjänstemän som Hedborg – börjar ta sig rätten att lägga sig i vad människor gör på sin obetalda fritid, är detta ett ytterst obehagligt övergrepp på den personliga friheten.
Sist men inte minst är det värt att notera att Hedborg väljer att tala om "normer". Vanliga normer idag är det självklara i att göra karriär och en benägenhet att mäta personlig framgång i pengar och konsumtionskraft. De föräldrar som väljer att dryga ut sin föräldraledighet med obetald ledighet bryter mot dessa normer. Istället prioriterar de immateriella värden, vilket ironiskt nog ligger helt i linje med till exempel Miljöpartiets konsumtions- och tillväxtkritiska linje.
Att personer som Hedborg trots detta finner beteendet felaktigt, visar med all önsvärd tydlighet att den omhuldande normkritiken bara avser de normer man själv inte tycker om. När det kommer till kritik av andra normer faller denna långt utanför åsiktskorridorens ramar.
DN1, DN2, DN3, SvD1
