"Det är givet att de har sin sorgeperiod, men när väl dammet efter valrörelsen lagt sig så kommer alla partier att börja fundera på hur man ska maximera inflytande för de idéer man själv brinner för."
Det är förvisso möjligt att tiden ger Eneroth rätt, även om det faktum att Löfvens så kallade utsträckta hand snarare påminner om ett uppsträckt långfinger lär sätta en och annan käpp i hjulet. Vad som emellertid är betydligt mer intressant med Eneroths uttalande är hans ordval.
Efter valet har socialdemokrater, segerrusiga efter att ha fått bilda en regering med 39,5 % av riksdagsledamöterna bakom sig, vid ett flertal tillfällen talat om de borgerliga partiernas behov av ett "sorgearbete" och en "sorgeperiod". Underförstått i dessa uttalanden har emellertid varit att detta är en övergående och relativt snabbt avklarad process.
Detta är en ganska häpnadsväckande retorik från samma parti som under åtta år skrek som stuckna grisar om en välfärd som hade "demonterats", om ett Sverige som hade "blivit hårt och kallt" och om ett Sverige i vilket någonting "höll på att gå sönder".
Ännu märkligare blir retoriken då man drar sig till minnes att Socialdemokraterna så sent som för ett år sedan tillsammans med Sverigedemokraterna lät KU köra över en juridisk utredning, i syfte att driva igenom en urholkning av riksdagens budgetregler. Detta möjliggjorde i sin tur för den dåvarande oppositionen att via en obskyr process kallad utskottsinitiativ sätta käppar i hjulet för regeringen.
Med andra ord, för Socialdemokraterna tycks inte ens åtta år ha varit en sorgeperiod lång nog. Valförluster tycks enligt Socialdemokraterna vara någonting andra partier bör acceptera, eftersom dessa partiers tid vid makten närmast är att betrakta som en politisk anomali. I egenskap av Sveriges rättmätiga regering är valförluster emellertid ingenting Socialdemokraterna själva finner någon anledning att acceptera.
Precis denna sorts enpartistatsreflex genomsyrar även den insändare av Leif Pagrotsky som publicerades i Folkbladet idag. Enligt Pagrotsky borde riksdagsmajoriteten ta ansvaret "för det egna partiet, för landet och för demokratin" istället för att tycka att Socialdemokraterna nyss var "elaka mot oss och skällde på vår politik". Pagrotsky har såklart en poäng, men eftersom just vad han beskyller riksdagsmajoriteten för har varit Socialdemokraternas signum varje gång partiet befunnit sig i opposition, hade det varit betydligt mer klädsamt om Pagrotsky valt att ligga lågt istället.
Som det är nu är Stefan Löfvens muppministär till regering inte bara ett bisarrt skämt med blott 39,5 % av riksdagsledamöterna bakom sig, denna regering gör dessutom allt för att alienera den riksdagsmajoritet vars välvilja den är helt och hållet utlämnad till. Med sitt val av politisk inriktning och laguppställning bränner Löfven sina broar i snabb takt, varför hans ord om en "utsträckt hand" saknar verklighetsförankring.
Ju förr den så kallade oppositionen – det vill säga riksdagsmajoriteten – fäller regeringen Löfven, desto bättre.
Lästips:
Den sjätte mannen, Ilan Sadé
För övrigt:
Följ hur Gustav Fridolin fixar skolan här
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, DN13, DN14, DN15, DN16, Sk1, BT1, BT2, SMP1, Ex
