I dagens huvudledare i DN kan man läsa att Tunisien är en ljuspunkt i det mörker som har följt på den arabiska våren. Som första exempel på varför Tunisien skulle ha bättre förutsättningar än andra arabländer att bli en fungerande demokrati anges att "[b]efolkningen är relativt homogen".
Detta är väldigt intressant formulering, för att komma från en ledarsida som helhjärtat ställer sig bakom den mångkulturalismtanke som ledarna för Europas största länder har dödförklarat. Detta påpekande har sannolikt slunkit med i texten av bara farten, man har konstaterat fakta utan att reflektera närmare över saken.
Därmed visar man också ännu en gång prov på den paradoxala kombination av elitism och kulturrelativism som så ofta gör sig gällande i den svenska samhällsdebatten. Mellan raderna kan man läsa att vi – det vill säga etniska svenskar – är redo för mångkulturen och vår roll som dess svenska motsvarighet till homo sovieticus. De mindre utvecklade araberna – vilka i regel har lång erfarenhet av att leva i etniskt heterogena länder – är det däremot tydligen inte.
Något annat som är värt att kommentera är Niklas Orrenius artikel om Mehmet Kaplan i gårdagens DN. När jag läste artikeln uppfattade jag den som såväl ett försvarstal för Kaplan som ett försök att misstänkliggöra kritiken mot denne. Jag skrev om detta på Twitter, varpå Orrenius replikerade.
Jag har länge haft en ganska negativ bild av Orrenius, men han krossade ganska många av mina förutfattade meningar när det visade sig att han var såväl trevlig som resonerande och receptiv. Vi lär vara fortsatt oeniga om ganska mycket, men han sade sig till exempel dela min irritation över hur lätt det är att komma undan med antisemitiska uttalanden, vilken fick honom att växa i mina ögon.
Han förklarade att avsikten med artikeln var att peka på hur osaklig och fördomsfull kritik av islam gjorde det lättare för islamistiska krafter att gömma sig bakom en sköld av islamofobianklagelser. Detta hade närmast gått mig förbi när jag läste texten, vilket säkerligen delvis berodde på att jag läste den med förutfattade meningar om vad budskapet skulle vara. Jag tycker fortfarande att artikeln är lite luddig, att den misstänkliggör kritiken av Kaplan väl mycket och att den relativiserar Kaplans bakgrund mer än den borde, men det budskap Orrenius säger sig vilja förmedla med den ställer jag mig helt och fullt bakom.
Jag vill dock komplettera detta budskap med ett annat. När media och politiker av rädsla för att gynna rasistiska krafter drar sig för att kritisera islamismen, så tror jag effekten blir den rakt motsatta. När islamismen inte bemöts med den skarpa kritik den förtjänar, när rapporteringen präglas av omskrivningar, vinklingar och relativiseringar, ger detta bara de rasistiska krafterna vatten på sin kvarn. Om man istället tillämpar samma måttstock för såväl rasistisk som islamistisk extremism, så kan ingen av dem heller gömma sig bakom den andra.
DN1,
DN2,
Sk1,
Sk2,
Sk3,
Sk4,
NSk1,
LT1,
Dag1,
Dag2,
Dag3,
Dag4,
Dag5,
Dag6,
Dag7,
Dag8,
Dag9,
Dag10,
Dag11,
SMP1,
SMP2,
SMP3,
Re1,
Av1,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
Ab1,
Ab2,
Ab3,
Ab4,
Ab5,
Ab6
