"Jag brukar inte vilja gå framåt genom att backa mig in i framtiden", sade Magdalena Andersson i gårdagens Agenda. Mellan raderna kunde man dock utläsa att det är precis detta som regeringen avser att göra.
Efter att vi återigen fått höra tunga ekonomer såga Anderssons liknelse om den svenska ekonomin som en tom lada – Lars Calmfors gick så långt som att kalla den "oseriös" – avfärdade demagogen Andersson deras slutsatser. Hon förklarade att statsbudgeten dras med ett "stort underskott" och att hon därför avser att lägga "en mycket stram budget".
Att budgeten skulle vara stram är emellertid ett väldigt märkligt påstående. Regeringen avser inte bara att höja såväl a-kassan som taket i sjukförsäkringen, den avser därtill att ta bort sjukpenningens bortre tidsgräns. Dessa reformer är dyra redan på pappret, och blir därefter ännu dyrare i verkligheten eftersom de enligt all nationalekonomisk erfarenhet kommer skapa negativa incitamenten som leder till att såväl arbetslösheten som sjukfrånvaron ökar.
Varför står då Andersson fast vid att ladan är tom? Svaret blir uppenbart då man betraktar budgeten i sin helhet. För att bekosta de dyra reformerna krävs nya intäkter, och nya intäkter fås genom att öka skatterna. Detta är också precis vad Magdalena Andersson ämnar göra.
För det första kommer skatten höjas för alla som tjänar mer än 50 000 kronor i månaden. För detta finns förmodligen ett relativt stort folkligt stöd, men det ger i själva verket inte särskilt mycket och det kommer att höja marginalskatten till smått perversa 60 %. För det andra kommer skatterna på alkohol och tobak – och då i första hand på snus – höjas. Detta skapar i och för sig inte några nationalekonomiskt skadliga incitamenten, men är likväl ett ganska hänsynslöst sätt att beskatta vad som återstår av de bruttolöner som redan hör till världens mest beskattade.
För det tredje ämnar regeringen att börja beskatta reallöneökningar, något som Magdalena Andersson förnekar är en skattehöjning över huvud taget. Hon har rätt så till vida att att den som under sin karriär aldrig får någon reallöneökning alls, ej heller kommer att drabbas av denna skatt.
Problemet är att alla får reallöneökningar med tiden. Om denna gradvisa smyghöjning av skatterna skulle bli ett permanent inslag, skulle den på lite sikt innebära all alla behövde betala statlig skatt. För den som går ut i arbetslivet idag skulle det enda sättet att slippa denna skatt vara att endast acceptera löneökningar som kompenserade för inflationen, efter att nivån för statlig skatt har nåtts. Det innebär i praktiken att samma arbetstagare den dag pensionsåldern närmar sig förmodligen inte kommer att ha en avtalsenlig lön.
Detta är inte en skattehöjning enligt Andersson. För att understryka detta poängterar hon att det vore som att säga att barnbidragen sänks varje år, eftersom dessa inte automatiskt räknas upp med inflationen. Här försvagar bara Andersson sitt resonemang ytterligare, eftersom det är en ekonomisk realitet att denna frånvaro av uppräkning faktiskt innebär en sänkning. Denna sänkning möjliggör för en regering att såväl minska sina utgifter i smyg, som att presentera varje nominell uppräkning – som i reella summor räknat inte behöver vara en uppräkning alls – som en "satsning".
Detta fiffiga upplägg ger en regering stora möjligheter att föra väljarna bakom ljuset. Samma upplägg används nu av Magdalena Andersson för att legitimera införandet av ännu ett snarlikt upplägg. I Agenda förmådde inte programledaren Karin Hübinette förmedla detta till tittarna, vilket såklart var precis vad Magdalena Andersson hade hoppats på. Med en dold och gradvis höjning av skatterna, räknar man kallt med att kunna lura skjortan av väljarna.
Lästips: Toklandet, Anybody's Place, Jussi H. Lundell
DN1,
SvD2,
SvD2,
SvD3
