I tisdags gick Annie Lööf till hård attack mot Sverigedemokraterna. Vad som föranledde Lööfs utspel var möjligheten till att Sverigedemokraterna röstar för allianspartiernas budget. Därmed skulle riksdagen anta allianspartiernas budget istället för den rödgröna budget som, enligt Lööf själv, "slår stenhårt mot jobben, företagen, landsbygden och vanligt folk som vill välja förskola eller hemtjänst".
Att Lööf när det kommer till kritan ändå tycks föredra att den rödgröna budgeten antas, motiverar hon med att Sverigedemokraterna i så fall inte kommer att följa praxis. Partiet väntas nämligen att först rösta för sitt eget budgetförslag, vilket övriga partier emellertid lär rösta ned. Det är här den praxis som Lööf refererar till kommer in i bilden. När ett budgetförslag har blivit fällt är det nämligen kutym att det parti som röstat för detta lägger ned sina röster, när det är dags för riksdagen att ta ställning till övriga budgetförslag.
Problemet är bara att allianspartiernas plötsliga omsorg om riksdagspraxis klingar falskt. Sverigedemokraterna har nämligen utestängts helt från ordförandeposterna i riksdagens utskott. Något som företrädare för de övriga partierna har varit väldigt noga med att ofta och emfatiskt betona att detta är i enlighet med praxis.
Det stämmer så tillvida att praxis är att det är Socialdemokraterna och Moderaterna som gör upp om utskottsplatserna. Tanken med denna praxis har såklart varit att de två stora partierna därefter skall fördela dessa ordförandeplatser någorlunda proportionerligt mellan samtliga partier. Därför leds idag socialutskottet, civilutskottet, försvarsutskottet, skatteutskottet och trafikutskottet av partier med avsevärt färre väljare än Sverigedemokraterna bakom sig. Värt att notera är också att en vänsterpartist fick förtroendet att leda socialutskottet bara nio år efter att hennes parti hade skickat sina varmaste lyckönskningar till en mordisk kommunistdiktatur.
Allianspartierna insisterar trots detta på att Sverigedemokraterna skall fälla deras eget budgetförslag – och därmed också anta en rödgrön budget som de själva har utmålat som direkt skadlig för Sverige – för att upprätthålla en parlamentarisk praxis. Som skäl för att Sverigedemokraterna bör hedra samma praxis åberopar de att de själva följde praxis då andre vice talman utseddes. Att de direkt farsartade och djupt ovärdiga formerna för denna tillsättning däremot inte på något sätt följde något som liknar praxis, och att de själva demonstrativt och gång på gång lade ned sina röster, väljer de däremot att ignorera.
Detta är emellertid det enda skäl allianspartierna kan åberopa för sin sak. I den långt mycket viktigare frågan om ordförandeplatser i utskotten valde de emellertid att frångå, om inte praxis, så åtminstone andemeningen med samma praxis. Att det tredje största partiet har blivit utan helt utan ordförandeplatser torde ha få historiska historiska paralleller. Ej heller har Sverigedemokraterna tillåtits att delta i riksdagens kvittningssystem. Det konstiga i sammanhanget är emellertid inte hur allianspartierna väljer att förhålla sig till Sverigedemokraterna, det konstiga är att de med näbbar och klor kämpar för att deras egen budget inte skall antas.
Om detta är deras genuina vilja vore det betydligt mer intellektuellt hederligt att rösta mot sin egen budget, än att kräva av andra att göra det. Det skulle på ett väldigt informativt sätt tydliggöra för de borgerliga väljarna vad deras folkvalda representanter egentligen håller på med. Alternativt så skulle Sverigedemokraterna kunna välja att inte ställa sig bakom sin egen budget, och därefter rösta för allianspartiernas. Scenariot är måhända osannolikt, men då skulle inte någon kunna anklaga dem för att bryta mot praxis. Att därefter få se intervjun med Annie Lööf vore obetalbart.
Lästips: Toklandet
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
DN6,
Sk1,
NSk1,
NSk2,
LT1,
Dag1,
Dag2,
SMP1,
SMP2,
SMP3,
SMP4,
Av1,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD2,
Ex1,
Ex2,
Ex3,
Ex4,
Ex5,
Ab1,
Ab2,
Ab3,
Ab4,
SR1,
SR2,
SR3
