För min egen del röstade jag 2010 på Moderaterna, liksom jag allt sedan jag blivit myndig hade gjort i alla riksdagsval dessförinnan. När Sverigedemokraterna detta år kom in i riksdagen och kostade alliansregeringen dess parlamentariska majoritet blev jag förbannad. Jag hyste inga som helst sympatier för detta parti. Om alliansregeringens förfarande därefter var en hämnd, var detta emellertid en hämnd som drabbade mig lika mycket som de sverigedemokratiska väljarna.
Som ett resultat av den förändrade parlamentariska situationen behövde regeringen stöd utifrån för att få majoritet för migrationspolitiken. De hade med allra största sannolikhet kunnat sluta en relativt ansvarsfull uppgörelse med Socialdemokraterna, men eftersom Socialdemokraterna inte ställde sig bakom regeringens linje att Sverige skulle ha vad OECD beskrivit som världens mest liberala regler för arbetskraftsinvandring blev detta i praktiken omöjligt.
I detta läge valde regeringen istället att göra upp med Miljöpartiet, vilket har bidragit till den ohållbara situation vi ser idag. Om priset för världens mest liberala regler för arbetskraftsinvandring – därtill i ett land med en kraftigt reglerad arbetsmarknad – var EU:s största asylmottagande, var detta pris enligt regeringen inte för högt. Detta trots att vår status som landet med västvärldens sämsta integration av utlandsfödda skulle göra prislappen närmast astronomisk.
Var då detta en hämnd för att 5,7 % av väljarna hade röstat på Sverigedemokraterna? Om vi för ett ögonblick ponerar att så var fallet var detta i så fall ett väldigt konstigt sätt att hämnas, för resultatet drabbade de 94,3 % av väljarna som inte hade röstat på Sverigedemokraterna på precis samma sätt som det drabbade dem som hade gjort det. En väldigt konkret och bisarr konsekvens av detta blev att Moderaterna 2014 gick till val på att höja skatten, inte på att sänka den.
För de 5,7 % av väljarna som hade röstat på Sverigedemokraterna 2010 förändrade detta knappast något. För de 94,3 % av väljarna som inte hade gjort det hade emellertid väldigt mycket förändras. Resultatet blev spektakulärt, och beskrevs av Paulina Neuding på följande träffsäkra sätt:
"Fredrik Reinfeldts svar till väljare som röstade SD 2010 var att göra upp med Miljöpartiet i invandringspolitiken. I söndags skickade väljarna tillbaka ett svar till Reinfeldt. Han blev av med regeringsmakten när mellan var sjunde och var åttonde väljare gick till SD."
Därmed hade de borgerliga politikerna alienerat väljarkåren. Under de senaste dagarna har vi också sett tydliga tecken på att de även har alienerat de borgerliga opinionsbildarna. Att till och med Dagens Nyheters ledarsida häromdagen valde att ta bladet från munnen – förvisso inte utan att stora mängder glas krossades – säger en del om budskapets genomslagskraft.
Än så länge har emellertid inte verkligheten sipprat in till den bunker i vilken de borgerliga partiledarna sitter och trycker. Inte nog med att möjligheterna till att få igenom sin egen budget tycks få blodet att frysa till is i deras ådror. Annie Lööf har dessutom inför de blocköverskridande samtalen om asylsituationen förklarat att man inte tänker diskutera volymer.
De borgerliga partierna har därmed försatt sig i ett läge där de varken har stöd av väljarna eller de tongivande borgerliga debattörerna. De har emellertid Aftonbladets oreserverade stöd, vilket säger ganska mycket om den svenska borgerlighetens brist på markkontakt.
Lästips:
Janerik Larsson om Claes de Faires dubbelmoral
Patrik Strömer som sjunger en sång om Claes de Faire
Therese Bohman om vuxenmobbning
Motpol om Folkpartiets brist på liberalism och självinsikt
K-G Bergström om den moderata successionsordningen
Anybody's Place om tiden sedan valet 2006
Den svenska politikens allmäntillstånd
DN1, DN2, DN3, DN4, NSk1, Dag1, SMP1, SMP2, SMP3, SMP4, SMP5, SMP6, BT1, SvD1, Ex1, Ex2, Ex3, Ab1, Ab2, Ab3
