För några dagar sedan skrev Dagens Samhälles chefredaktör Mats Edman en väldigt informativ krönika om hur invandringen till Sverige egentligen ser ut, vad den får för konsekvenser och vilka det egentligen är som får betala notan. Det är säkerligen inte någon slump att det var just Dagens Samhälles chefredaktör som skrev just denna text, för Dagens Samhälle ägs nämligen av Sveriges Kommuner och Landsting (SKL).
På riksplanet kan den svenska politikerkåren unna sig att leva i en fantasivärld där molnen är rosa och de många regnbågarna uppvisar de mest psykedeliska av färgskalor, där enhörningar galopperar majestätiskt över ängarna och där städerna är byggda av choklad. I de svenska kommunerna och landstingen – det vill säga de organisationer som SKL representerar – har man emellertid händerna fulla med att hantera den krassa verkligheten.
I den krassa verkligheten måste nämligen följderna av att rikspolitikernas beslut att göra Sverige till EU:s största asylland, trots att samma rikspolitiker bedriver västvärldens sämsta integrationspolitik, hanteras. Den svenska asylinvandringen fungerar nämligen som följande: Staten står för merparten av invandringens kostnader under asylprocessen och under de två efterföljande åren, därefter får kommunerna stå för kostnaden. Detta trots att mer än hälften av samma invandrare fortfarande kommer att vara arbetslösa efter åtta år i Sverige.
I en annan väldigt läsvärd artikel i Dagens Samhälle skriver Thomas Gür osentimentalt om vad detta rent praktiskt får för konsekvenser för kommunernas ekonomier. Det är ingen smickrande läsning, det hela är ett systematiserat hyckleri från rikspolitikernas sida och kommunpolitikerna är tvingade att göra vad de kan för att minimera de negativa effekterna. Vad som pågår är inte vackert, men skulden ligger helt och hållet hos rikspolitikerna, inte hos de lokalpolitiker som uppfyller sin demokratiska plikt att stå upp för de egna kommuninvånarnas intressen.
Av just denna anledning är det sorgligt att se hur så många kommunalpolitiker efter valet har valt att bilda oheliga allianser för att blidka en konsensuskultur som definitivt inte tjänar deras egna intressen. På samma sätt är det sorglig läsning när så många ledarskribenter på landets lokaltidningar krampaktigt upprepar de värdegrundsfloskler och dogmer som deras Stockholmskollegor förklarat vara den enda vägen till sanningen och ljuset. De tycks – i dubbel bemärkelse – vara drabbade av ett åsiktskorridorens Stockholmssyndrom.
Jag vill därför ännu en gång vädja till alla krafter med båda fötterna på jorden att slå näven i bordet och säga ifrån. Ni är vuxna människor och ni vet att vi inte bor i en fantasivärld. Det handlar inte längre om att verkligheten knackar på, det handlar om att verkligheten har yxat sig igenom dörren, stuckit in sitt huvud genom hålet och just aviserat sin ankomst med ett "Here's Johnny!"
I dagarna har ett flertal debattörer med ryggrad tagit bladet från munnen. Nu är det även er förbannade skyldighet att nyktra till och börja bete er som de vuxna människor ni är. Det håller inte längre att låta utopismen och ungdomsförbundsmentaliteten styra den svenska politiken, det är hög tid att kavla upp skjortärmarna och börja visa prov på lite grundläggande ansvar istället.
Läs också: Motpol
DN1,
DN2,
Sk1,
Sk2,
NSk1,
NSk2,
LT1,
Dag1,
Dag2,
Dag3,
Dag4,
SMP1,
SMP2,
SMP3,
BT1,
Re1,
Re2,
Av1,
Av2,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
SvD5,
SvD6,
SvD7,
SvD8,
SvD9,
SvD10,
SvD11,
Ex1,
Ex2,
Ex3,
Ab1,
Ab2,
Ab3
