I en av artiklarna kan man läsa om kommunernas insatser vad gäller till exempel härbärgen. Det blir snart uppenbart att problemet blir större och större för varje år, att för varje sängplats man ordnar så kommer det en ny tiggare som blir utan. Om det finns tio hemlösa tiggare i en stad och man ordnar fram tio sängplatser, så kommer det snart tio tiggare till. Antalet personer utan tak över huvudet förblir således oförändrat.
Övernattningsplatserna löser med andra ord inte något problem överhuvudtaget, men utgifterna för kommunens skattebetalare blir såklart större för varje gång man expanderar verksamheten. Att en stor majoritet av svenskarna vill förbjuda tiggeriet ger en ganska tydlig fingervisning om vad skattebetalarna tycker om att deras pengar används på detta sätt.
Ännu märkligare blir det av att Göteborgs kommun har avsatt pengar till såväl boende som en förskola för hemlösa tiggare som kommit till Sverige med sina barn. Att rumäner kommer till Sverige med barn utan att ha någonstans att bo borde såklart leda till ett omedelbart socialt ingripande, men i curlinglandet Sverige väljer man istället att belöna föräldrarna för detta. Veronica Wolgast Karlberg, projektledare på socialförvaltningen i Stockholm, sammanfattar sin syn på saken med följande ord:
"Den fria rörligheten gör att man vistas här utan att ha rätt att ta del av det sociala skyddsnätet. Men alla kommuner har det yttersta ansvaret om det uppstår nöd."
Kommunernas ansvar är emellertid inte att undvika att ingripa mot föräldrar som å det grövsta gör sig skyldiga till vanvård av barn. Ej heller har kommunerna när det kommer till kritan något ansvar annat än i undantagsfall. Istället är det polisens och övriga statliga myndigheters ansvar och skyldighet att se till att den svenska lagen upprätthålls, för den fria rörligheten är nämligen inte i närheten av att vara så fri eller villkorslös som Wolgast Karlberg antyder. Enligt EU-upplysningen gäller följande:
"Alla EU-medborgare har rätt att uppehålla sig i ett annat EU-land i tre månader förutsatt att de inte bryter mot lagen. Efter tre månader kan landet kräva att de som har annat medborgarskap registrerar sig och visar att de kan försörja sig ekonomiskt"
Eftersom tiggarna tigger och i regel saknar bostad är det tämligen uppenbart att de inte kan försörja sig ekonomiskt. Därtill är det brottsligt att till exempel uppföra kåkstäder med allt vad detta innebär. Som så många gånger förr gäller alltså att det i första hand inte är en fråga om att det behövs nya lagar, utan om att vi borde tillämpa dem vi redan har.
Att miljöbrott och vanvård av barn ses som förmildrande snarare än försvårande omständigheter säger rätt mycket om det officiella Sveriges syn på tiggarna. Bakom alla fina ord om en "human politik" döljer sig en unken och direkt kolonial människosyn, där tiggarna närmast betraktas som husdjur oförmögna att ta ansvar för sina egna handlingar. Detta kombineras därtill inte bara med en direkt naiv bild av problematiken och dess orsaker, politikernas linje går dessutom stick i stäv med vad de väljare de är anställda för att representera önskar.
För säkerhets skull väljer Svenska Dagbladet även att krydda sina reportage med en lista över "de vanligaste myterna om tiggare". Dessvärre är listan en samling texter från i maj vilka har återvunnits, vilket har gjort informationen minst sagt inaktuell. Det "finns inga belägg" för att tiggeriet är organiserat, kan man bland annat läsa, vilket som bekant inte ens DN längre håller med om.
För övrigt tror jag att Anybody i sitt senaste inlägg sätter fingret på vad väldigt många känner idag.
Läs också: Den sjätte mannen
DN1, Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, Sk5, Sk6, Sk7, Sk8, NSk1, NSk2, NSk3, NSk4, LT1, Dag1, SMP1, SMP2, SMP3, Av1, Av2, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, Ex1, Ex2, Ex3, Ab1, Ab2
