Stefan Löfven goes full Arnstad. Never go full Arnstad.
— Ivar Arpi (@Ivarpi) 6 december 2014Såväl Magdalena Andersson som Stefan Löfven har de senaste dagarna valt all kalla Sverigedemokraterna för ett "nyfascistiskt" parti.
Detta är knappast någon slump. Det är uppenbart att regeringen sedan beskedet att nyval skall hållas har gått in för en väldigt hård retorik. Man kallar inte bara Sverigedemokraterna för fascister, Stefan Löfven har dessutom de senaste dagarna inte försuttit en enda chans till att klumpa ihop Sverigedemokraterna och allianspartierna och antyda att de öppet samarbetar.
Detta är oseriöst på flera sätt. För det första för att det är oseriöst att kalla Sverigedemokraterna för fascister. Man må ogilla dem, men som flera seriösa historiker som till exempel Dick Harrison har påpekat saknar anklagelsen grund. Det finns emellertid en annan strömning i svensk politik som har betydligt större likheter med fascismen, och denna var till sin natur socialdemokratisk.
Den svenska folkhemstanken hade, särskilt under Erlandereran, uppenbara likheter med fascismens tankegods. Både betonade vikten av nationell samhörighet, nationell likriktning, konsensus och respekt för auktoriteter. Båda betonade dessutom vikten av låga inkomstklyftor (det är ingen slump att ginikoefficienten är uppkallad efter en fascistisk ideolog), samtidigt som båda också lade stor vikt vid ett starkt och livskraftigt privat näringsliv. Utöver detta har vi den stora inhemska försvarsindustri som växte fram under denna tid, den hårda värnplikten, det faktum att staten ägnade sig åt tvångssteriliseringar, en situation där ett parti blev närmast synonymt med staten, och så vidare.
Innebär då detta att Erlander var en fascist? Givetvis inte. Vad det innebär är att den ideologiska strömning i Sverige som kommit närmast fascismen får sägas vara den socialdemokratiska folkhemstanken. Därför blir det oseriöst när företrädare för Erlanders parti beskyller ett annat parti för att vara fascister på grundval av dess historia, och för att det förespråkar ett asylmottagande i samma storleksordning som det tyska.
(Men Henrik Arnstad då, invänder kanske någon, han kallar ju också Sverigedemokraterna för fascister? Ja, förvisso, men han kallar också Fremskrittspartiet för "Breivik-partiet" och Norges regering för en "rasistregering". Dessutom har han kritiserat Augustprisjuryn för att hans egen bok "Älskade fascism" inte blivit nominerad till bästa fackbok. Kort sagt, lägg ingen vikt vid vad Arnstad säger, han är fullständigt oseriös.)
Det är emellertid inte bara Sverigedemokraterna som Socialdemokraterna har valt att kritisera på sistone, angreppen på allianspartierna har varit nästan lika hårda. Vad mer är, efter sitt budgetnederlag har Stefan Löfven närmast satt i system att försöka misstänkliggöra allianspartierna genom att vid upprepade tillfällen påstå att dessa numera samarbetar med SD. Det är ett väldigt konstigt agerande av någon som påstår sig vilja ha mer av samarbete i svensk politik.
Stefan Löfven är arg, vilket inte minst hans beslut att utnyttja the nuclear option – det vill säga beskedet om att nyval skall hållas – visar. Hans agerande är emellertid inte konstruktivt eller pragmatisk. Efter att han blivit statsminister började Stefan Löfven omgående bränna broar i snabb takt. Regeringen må kalla sig för en "samarbetsregering", men dess agerande i frågor som förbifarten, Bromma flygplats, pensionerna, arbetslinjen och valfriheten har talat ett helt annat språk. Löfvens agerande sedan budgetnederlaget har bara varit den logiska fortsättning på denna konfrontationslinje.
Att den tredje valrörelsen på mindre än ett år nu väntar är inte på något sätt bara Löfvens fel. Tvärtom bär Alliansen och Miljöpartiet stor skuld till detta, eftersom den politiska blockeringen är en direkt följd av den ansvarslösa invandringspolitik dessa partier har kommit överens om. Genom sitt agerande och genom sitt ordval har Löfven emellertid förvärrat situationen avsevärt, och bidragit till att positionerna har blivit ännu mer låsta än tidigare.
När valtrötta politiker under dessa omständigheter tvingas ut i ytterligare en valrörelse ligger det nära till hands att misstänka att denna kommer att bli väldigt smutsig, vilket i så fall inte bara lär göda politikerföraktet utan också förvärra läget ytterligare. Det nya valresultatet kan leda till att Alliansen blir största block, men den bakomliggande blockeringen kommer med till visshet gränsande sannolikhet att bestå. För eller senare måste politikerkåren inse att den nya situationen är här för att stanna. Det är hög tid att börja visa sig utmaningen mogen.
Relaterat:
Hög tid att växa upp!
Läs också:
Mexan, Erixon, Sanandaji, Ekonomisten, Bubbavel, Anybody, Motpol
För källor och kommentarer, se detta inlägg
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, DN13, DN14, DN15, DN16, DN17, DN18, DN19, DN20, DN21, DN22, Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, NSk1, NSk2, NSk3, NSk4, NSk5, LT1, LT2, LT3, LT4, LT5, LT1, SMP1, SMP2, SMP3, SMP4, BT1, BT2
