Igår var det vice statsminister Åsa Romsons tur att frågas ut i Ekots lördagsintervju. Det hela blev till ett fascinerande stycke radiohistoria.
Den person Monica Saarinen intervjuar framstår inte statsmannamässig för fem öre. Den person som intervjuas är överspänd, snarstucken, otrevlig och förefaller våldsamt indignerad över att Saarinen har mage att frågor i allmänhet och följdfrågor i synnerhet. Tidvis börjar man tvivla på att det faktiskt är Ekot lördagsintervju man lyssnar på, och inte någon av av de parodier Godmorgon, världen! ligger bakom.
Hon är direkt tendentiös i sina uttalanden. Hon slinter på sanningen, hon instämmer i andras uttalanden så länge inte följdfrågorna blir för svåra. När de däremot blir det, tvår hon sina händer och förklarar att eftersom uttalandet inte var hennes eget är det heller inte hennes sak att svara på frågan. Vid några tillfällen är det regelrätta lögner som kommer ur hennes mun.
Nationalistisk politik är en "grogrund i nyfascismen", förklarar till exempel Romson, och antyder därmed att större delen av världen är fascistisk jordmån. Sverigedemokraterna "är emot det kosmopolitiska arvegodset som Europa har byggt på när man har byggt en fredlig kontinent", fortsätter Romson, uppenbart okunnig om att den asylpolitik Sverigedemokraterna förespråkar ligger i linje med den italienska och tyska, och är mer generös än den franska och den brittiska.
Sveriges vice statsminister förklarar i intervjun att det är ett problem att "vi inte kan sköta en human och öppen flyktingpolitik vare sig i Sverige eller från de europeiska länderna". Därmed underkänner hon inte bara den regering hon är näst högsta hönset i, framför är är implikationen av hennes uttalande att den politik som gjort Sverige till EU:s största asylland, som ger alla syrier permanent uppehållstillstånd, som lett till att det finns kommuner i Sverige där både 5, 10 och 20 % av invånarna består av asylsökande, skulle vara inhuman för att den inte gör tillräckligt.
Åsa Romson talar självsäkert om regeringens politik som "den politiska inriktning som vann valet i september". Detta inte bara trots att de rödgröna partierna blott ökade med en bråkdel av en procentenhet, utan framför allt trots att utvecklingen i veckan om något klart och tydligt visar att regeringen inte vann valet i september. Därefter anklagar hon allianspartierna för att visa prov på en "otrolig motvilja mot att man förlorade valet".
Än mer komiskt blir det när Saarinen frågar Romson om hon är självkritisk. "Ja, vi underskattade hur genomusla allianspartierna var", är andemeningen i det svar hon får, "men själva har vi inte gjort någonting fel alls!" Saarinen har då börjat få svårt att hålla sig för skratt, och får vid upprepade tillfällen kämpa för att stoppa Romson då Sveriges vice statsminister går på som en ångvält i stället för att svara på de frågor Saarinen ställer.
Det är både roande, skrämmande och plågsamt att lyssna på intervjun. Romson tycks inte själv förstå vad hennes jobb går ut på, hon tycks sakna insikt om att det inte går att bete sig som en aktivist, demagog och oppositionspolitiker när man inte bara sitter i regeringen, utan dessutom är vice statsminister. Det är inte en tung politiker som tycks svara på Saarinens frågor, utan en arg och idealistisk tonårig aktivist med en naiv, svartvit och grovt förenklad världsbild.
Lästips: Anybody's Place, Den sjätte mannen, Motpol, Ilan Sadé
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, DN13, DN14, DN15, DN16, Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, Sk5, Sk6, Sk7, Sk8, Sk9, NSk1, NSk2, NSk3, NSk4, NSk5, NSk6, NSk7, NSk8, LT1, LT2, LT3, LT4, LT5, LT6, LT7, SMP1, SMP2, SMP3, SMP4, SMP5, SMP6, SMP7, BT1
