Flera – läs till exempel vad Thomas Gür skriver om saken – har redan kommenterat Fredrik Reinfeldts uttalande om att det finns gott om plats i Sverige, varför en rekordstor invandring inte skulle vara något problem.
Eftersom jag är sen på bollen har alla andra redan hunnit förklara det uppenbara. Stor yta medför inte automatiskt stora resurser. Stor yta medför inte god tillgång på bostäder, vårdcentraler, sjukhus, skolor, lärare, vägar eller fjärrvärmenät. Därtill tillkommer viktiga kulturella aspekter, som det är intellektuellt ohederligt att inte låtsas om. Ett välfärdssamhälle som det svenska är en svåruppnåelig och omtålig konstruktion, något som detta systems varmaste anhängare sällan tycks ha klart för sig.
Vad jag reagerade mest på med Reinfeldts utspel var emellertid att det skedde i en dansk tidning. Efter att Reinfeldt redan på valnatten tillkännagav sin avgång har han, trots det minst sagt osäkra parlamentariska läget, hållit en extrem låg profil och överlåtit alla sina arbetsuppgifter till Anna Kinberg Batra. När han till slut bröt tystnaden, valde han att inte göra detta inför hemmapubliken. Detta är ett ovärdigt, småsint och passivt aggressivt beteende från någon som formellt fortfarande är såväl oppositionsledare som ledare för Sveriges näst största parti.
Det är svårt att få grepp om Fredrik Reinfeldt. Kanske förblev han hela tiden innerst inne ordförande för MUF, snarare än för Moderata samlingspartiet. Kanske var det hans kraschade äktenskap som gick ut över hans omdöme. Kanske var det valet 2010 som fick bägaren att rinna över. Just som han var på väg att gå till historien som politikern som krossade den socialdemokratiska makthegemonin på allvar, kom ett nytt parti in i riksdagen och kostade honom hans parlamentariska majoritet.
Hans reformutrymme begränsades därefter kraftigt, skattesänkningarna kom av sig och utöver vad man kunde baka in i budgetpropositionerna fanns det inte så mycket politik man kunde driva igenom. Kanske var det där och då ett oförsonligt hat började växa i Fredrik Reinfeldt. Ett hat som skulle bidra till att förgifta och polarisera den svenska politiken.
Idag vände sig Sanna Rayman till MUF i en text på SvD:s ledarblogg, men på sätt och vis kunde den lika gärna ha riktat sig till Fredrik Reinfeldt och hans politiska arvtagare i partiet. Raymans text är en svidande kritik av tillståndet inom MUF, men i förlängningen också inom den svenska borgerligheten i allmänhet och den svenska liberalismen i synnerhet.
Som någon som bekänner sig till liberalismen är det med sorg i hjärtat jag betraktar vad den svenska liberalismen har kommit att utvecklas till. Den svenska liberalismen framstår idag som en MUF-kongress. Den är respektlös, högljudd och utopistisk, vilket på många sätt är bra egenskaper, men den förmår inte balansera detta med livserfarenhet, pragmatism och respekt för vad som faktiskt visat sig fungera väl.
Att jag idag hellre kallar mig själv för "liberalkonservativ" än "liberal" beror inte på att jag givit upp hoppet om liberalismen som sådan, utan för att den svenska liberalismen idag tenderar att vilja kasta allt traditionellt idégods överbord. Den svenska liberalismen står inte längre med båda fötterna på jorden. Varför har då den svenska liberalismen anammat den syn på invandring som Sanna Rayman argumenterar mot i sin text? Jag tycker mig kunna se tre huvudsakliga strömningar bakom denna utveckling.
För det första finns det inom liberalismen ibland en övertro på den rationella människan. Detta förklarar varför man inte förmår se den inbyggda motsättningen mellan en stor invandring från klansamhällen, och den starka sociala sammanhållning som är en nödvändig förutsättning för en samhällsmodell som den svenska.
För det andra fick liberaler i det socialdemokratiskt dominerade Sverige länge se sina åsikter förpassade till åsiktskorridorens absoluta ytterkanter. I takt med att den rådande synen på invandring kommit att bli den enda rätta, förändrades dock detta. Liberaler, vana vid att stå utanför värmen, fann här att en liberal syn på invandring passade det nya debattklimatet som hand i handske. Kanske gjorde detta många av dem allt för ivriga.
För det tredje – och jag hoppas faktiskt att jag har fel på denna punkt – ligger det nära till hands att misstänka att det finns nyliberala krafter som faktiskt ser motsättningen mellan den svenska modellen och en stor invandring från klansamhällen som någonting bra.
Om den stora invandringen tvingar fram ett läge där den stora staten tvingas ta ett antal steg tillbaka, och marknadskrafterna på motsvarande sätt kan rycka fram, finns det gissningsvis många som ser med gillande på en sådan utveckling. Vad bättre är, i det rådande samhällsklimatet kan all kritik tystas med rasistkortet och inom vänstern är man mer än villiga att agera nyttiga idioter.
Relaterat: Moderaterna och den postmoderna liberalismen
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
DN6,
DN7,
DN8,
DN9,
DN10,
DN11,
DN12,
DN13,
DN14,
DN15,
DN16,
Sk1,
Sk2,
Sk3,
Sk4,
Sk5,
NSk1,
NSk2,
NSk3,
NSk4,
NSk5,
SMP1,
SMP2,
SMP3,
Re1,
Re2,
Re3,
Av1,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
SvD5,
SvD6,
SvD7,
Ex1,
Ex2,
Ex3,
Ex4,
Ex5,
Ex6,
Ex7,
Ex8,
Ab1,
Ab2,
Ab3
