Stefan Olsson, landstingspolitiker och chef för den moderata Tankesmedjan Frivärld, har den senaste tiden på sin blogg valt att kritisera den svenska invandringspolitiken. Det är utmärkt att någon i Olssons position lyfter frågan, och jag önskar honom givetvis lycka till i sitt arbete. Det är emellertid några saker som skaver.
Det finns idag ganska många borgerliga debattörer som, likt Olsson, kritiserar den svenska invandringspolitiken. Dessa debattörer är emellertid påfallande ofta snabba med att gå till hård attack mot Sverigedemokraterna. Olsson själv har vid ett flertal tillfällen kallar Sverigedemokraterna för "Putinkramare". Kritiken är inte obefogad. Det finns Putinkramare i Sverigedemokraterna – särskilt i ungdomsförbundet – och den som följer denna blogg torde vara ganska välbekant med att jag genuint avskyr alla former av försvar för Putins fascistvälde och krigföring.
Att Olssons tar upp detta är emellertid en del av ett mönster. Han påstår även att Sverigedemokraterna vill "stänga gränsen" och att partiet är "ett problem i sig" för att få till stånd en omläggning av invandringspolitiken. Han är inte på något sätt ensam, den här typen av påståenden och påhopp upprepas ofta av just de borgerliga debattörer som är som mest kritiska till migrationspolitiken.
Att de gör detta beror säkerligen delvis på att de vill ha ryggen fria. Det hjälper emellertid inte, de blir varje gång föremål för de förutsägbara anklagelserna om en "blåbrun sörja" ändå. Dessutom lär de reta gallfeber på såväl många tidigare borgerliga väljare som gått över till Sverigedemokraterna som på många borgerliga väljare som står i valet och kvalet om huruvida de skall följa dessa i spåren.
Därtill är det intellektuellt ohederligt. De underkänner sina egna partiers migrationspolitik, men de går till hätska angrepp på det enda parti som erbjuder ett alternativ. De borgerliga väljare som har gått över till Sverigedemokraterna har i regel knappast gjort detta på grund av partiets bakgrund eller ungdomsförbundets syn på Ryssland, de har gått över till Sverigedemokraterna trots detta.
De är med rätta djupt besvikna på sina tidigare partier och de lär knappast bli mindre besvikna av att deras gamla partikamrater kallar dem rasister eller anklagar dem för att gå Putins ärenden. Många av dem är säkert genuint besvikna över hur SD har röstat i EU-parlamentet när det kommer till Putinrelaterade spörsmål. Det innebär emellertid knappast att de ångrar att de inte istället gav sin röst till något av de partier som som låg bakom såväl migrationsuppgörelsen med Miljöpartiet som decemberöverenskommelsen.
Att borgerliga väljare har gått över till SD beror inte på Jimmie Åkessons eller partiledningens påstådda politiska skicklighet, det beror på de borgerliga partiernas extrema omläggning av politiken. Situationen blir knappast bättre av att debattörer som Olsson påstår att SD vill "stänga gränsen". Olsson skulle nämligen knappast påstå att Tyskland har stängt sina gränser, tvärtom får landet ofta beröm för sitt stora asylmottagande. Räknat per capita ligger det tyska asylmottagandet emellertid påfallande nära det asylmottagande SD förespråkar, varför Olssons uttalande blir direkt missvisande.
Det är inte svårt att förstå vad Olsson menar med att Sverigedemokraterna är ett "problem i sig". Dels har deras närvaro i politiken bidragit till den hätska polariseringen av debattklimatet. Dels hade regeringen Reinfeldt aldrig gjort upp med Miljöpartiet om migrationspolitiken om inte SD 2010 hade kommit in i riksdagen, och vi hade därför knappast heller haft den rekordstora asylinvandring vi idag har.
Skulden för denna uppgörelse ligger emellertid inte på Sverigedemokraterna eller på dess väljare, den ligger på Fredrik Reinfeldt. Det hade säkerligen blivit lättare för debattörer och politiker som Olsson att få genomslag för sina idéer om SD plötsligt bara försvann, men det är den högtflygande Fredrik Reinfeldt och Alliansen som lät migrationspolitiken spåra ur. Skulden kan inte läggas på någon annan, bortsett från Miljöpartiet.
För att få till stånd en förändring krävs att de debattörer som förespråkar en sådan tar avstånd från den falska dikotomiska värdsbild som genomsyrar debattklimatet. För att återfå det förtroende som gått förlorat krävs att borgerliga debattörer som Olsson upphör med pajkastningen och invektiven, att de tar avstånd från alla halvsanningar och direkta lögner som så länge har präglat debatten. Sist men inte minst skulle deras genomslagskraft förmodligen öka betydligt om de räckte ut en hand till alla de väljare som i grund och botten delar deras mål, istället för att misstänkliggöra och ytterligare alienera samma väljare.
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
ÖP1,
Dag1,
Dag2,
Dag3,
Dag4,
Dag5,
SMP1,
SMP2,
BT1,
Re1,
Re2,
Re3,
Re4,
Av1,
SMP1,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
SvD5,
SvD6,
SvD7,
SvD8,
SvD9,
SvD10,
SvD11,
Ex1,
Ex2,
Ab1,
Ab2,
Ab3,
Ab4,
Ab5,
Ab6
