Vi säger att idag hyllar vi öppenheten, men vi har misstänkliggjort och problematiserat den, vi har bett om ursäkt för den, vi har böjt oss inför och lierat oss med dess fiender.
Vi har haft överseende med nedbrända skolor, trakasserade judar och vandaliserade synagogor samtidigt som misstänkta moskéattacker har genererat krigsrubriker. Vi har backat, vi har bett om ursäkt, vi har särbehandlat och vi har visat islam en respekt som vi inte är i närheten att visa vare sig vår egen eller andra religioner. Steg för steg har extremismen och kulturrelativismen flyttat fram sina positioner, ja, till och med ända in i riksdagen och regeringen.
Vi har på en och samma gång hyllat Ecce Homo och haft förståelse för alla som känt sig provocerade av Lars Vilks bilder och Jyllands-Postens karikatyrer. Vi har satt likhetstecken mellan kritik av en religion och rasism. Vi har förklarat extremismen vara följden av vår egen islamofobi. Vi har talat om "vita kränkta män" samtidigt som ungdomar åkt till Syrien och Irak för att halshugga sina meningsmotståndare. Vi har talat om "vita medelålders cismän" som höjden av sexism när unga kvinnor i förorten har kontrollerats av sina familjer och när barn blivit bortgifta eller könsstympade.
Vi har gett bidrag till föreningar och moskéer som spridit hatbudskap och när detta kommit till allmänhetens kännedom har vi alltid haft en ursäkt på lager. Svenska ministrar har burit sjal då de uppträtt tillsammans med en imam som kräver särlagar för muslimer. Vi har låtit debattörer som Fatima Doubakil få kasta invektiv i sina motståndares ansikten på bästa sändningstid, utan att hennes öppna stöd för terrorister ifrågasatts.
Det håller inte längre. Resonemangen är fulla av hål, de dubbla måttstockarna är institutionaliserade och kulturrelativismen härjar likt en epidemi. Bakom vår strävan efter tolerans återfinns en kolonial och direkt rasistisk syn på stora invandrargrupper, en föreställning om att vi inte kan hålla dem till samma standarder som vi håller oss själva. Avsikterna har säkerligen varit de bästa, men resultatet är en katastrof.
Vi måste stå upp för upplysningsidealen. Vi måste sluta be om ursäkt när karikatyrer väcker större indignation är tortyr och massakrer. Vi måste våga se sanningen i vitögat, erkänna att problemet finns, att det är svårhanterligt och på allvar börja fundera på lösningar. Kulturrelativismen är ingen sådan lösning, den är ett gift som har bidragit till att vad som skedde idag kunde ske.
Det är ytterst få muslimer som begår illdåd som det i Paris, men de som gör det gör det inte i ett vakuum. Det finns imamer, auktoriteter och finansiärer som stödjer och uppmuntrar dem. I Mellanöstern är extremisterna inga promillerörelser, tvärtom finns där ett skrämmande stort stöd för vad som med europeiska mått mätt är synnerligen extrema åsikter och det vore naivt att tro att detta är åsikter som ingen tar med sig till Europa. Det är i denna miljö som nya extremister föds och det är i denna miljö som extremisternas världsbild legitimeras.
Det är inte en fråga om rasism eller hudfärg, det är en fråga om kultur. Den borde engagera alla, men kanske särskilt de som förespråkar stor invandring och som hyllar mångkultursidealet. När de försöker sopa problemet under mattan kapitulerar de också villkorslöst inför sina politiska motståndares problemformulering.
Läs också:
Salman Rushdie, Motpol, Löjesguiden, Dick Erixon, Göran Fröjdh
Ett boktips:
Ljusets fiender av Johan Lundberg (en recension finns här)
Uppdatering:
I Sveriges Radios Studio Ett special säger SR:s korrespondent Alice Petrén om de mördade att "det är ju inte oskyldiga personer i det här fallet" (femton minuter in i sändningen).
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, Sk1, Sk2, NSk1, NSk2, LT1, LT2, SMP1, SMP2, SMP3, Re1, Re2
