I Ordfront magasin publicerades i november en artikel av Behrang Kianzad. I artikeln påstås bland annat att invandringen skulle vara en vinst för Sverige, vidare antyds det att cirka 20 procent av de beviljade uppehållstillstånden går till återvändande svenskar.
Det är inte svårt att finna tunga källor som motsäger dessa uppgifter. Enligt regeringens utredare – samt en tämligen enig kår av nationalekonomer – är till exempel invandringen inte lönsam, tvärtom kostar den skattebetalarna varje år väldigt stora belopp. Vidare är Migrationsverket tämligen glasklara då de skriver att "[m]edborgare i länder inom EU och EES behöver inte uppehållstillstånd för att bo i Sverige".
Nätet är emellertid proppfullt av sinsemellan oförenliga uppgifter. I ETC och Medievärlden publicerades nyligen ett antal påstående om invandringen till Sverige, vilka nationalekonomen Tino Sanandaji därefter i ett antal inlägg på sin blogg underkände. Johan Ehrenbergs svarade att konstatera att "Tino Sanadajl" [sic!] var en "vanligt citerad ekonom bland SD:s brevskrivare", varpå han i luddiga ordalag påstod att Sanadaji hade fel.
Det är, alldeles oavsett vad man tycker om sakfrågan, skrämmande att det finns så många olika uppgifter i omlopp. Det vore en sak om det handlade vad privatpersoner påstod, men det är inte det som är problemet. Tvärtom är det forskares, ekonomers, tidningars och ministrars uppgifter som står mot varandra. Var och en kan därför inte bara hitta en tung källa som bekräftar den egna världsbilden, varje meningsmotståndare kan dessutom hitta en till synes lika tung källa som påstår den direkta motsatsen.
Vad invandringens kostnad beträffar är detta i viss mån förståeligt eftersom denna kostnad är svår att beräkna. Betydligt mer anmärkningsvärt blir det när det kommer till invandringens storlek. Siffror som borde vara tämligen glasklara är det inte längre, tvärtom finns det ingen siffra som inte kan misstänkliggöras genom hänvisningar till andra publicistiskt tunga källor som påstår någonting annat. Genom att grupper adderas, subtraheras eller räknas dubbelt går det att komma fram till precis vad som helst.
Att det ser ut på det där sättet är ett fattigdomstecken. Att alla kan välja precis den sanning som passar den egna världsbilden – och att så många tongivande svenskar också gör det – är ett sorgligt underbetyg för journalismen, politiken och samhällsdebatten i stort. Att det ser ut på det här sätter ger måhända den postmoderna rörelsen skäl att jubla, men det är djupt ovärdigt en statistikförande demokrati år 2015.
DN1,
DN2,
DN3,
Sk1,
Sk2,
NSk1,
Dag1,
Dag2,
Dag3,
Dag4,
Dag5,
Dag6,
SMP1,
SMP2,
Re1,
Re2,
Re3,
Re4,
Av1,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
SvD5,
SvD6,
SvD7,
SvD8,
SvD9,
SvD10,
SvD11,
SvD12,
SvD13,
Ex1,
Ex2,
Ab1,
Ab2,
Ab3
