"Regeringen kommer att under året arbeta fram en nationell strategi mot islamofobi. Genom intensifierade kunskapsinsatser stärker vi samhällets gemensamma motståndskraft mot misstro och rädsla."
Orden är Alice Bah Kuhnkes. Citatet ovan kommer från en debattartikel som publicerades två dagar efter terrorattentatet mot Charlie Hebdo, samma dag som terroristerna i Frankrike mördade fyra franska judar och mindre än två veckor före gårdagens avsnitt av Uppdrag Granskning.
Kritik av religionen islam likställs ofta felaktigt med rasism och ordet "islamofobi" används påfallande ofta som en sköld mot fullt berättigad kritik, inte minst av islamister. Såväl rasister som kulturrelativister tenderar emellertid att vara oförmögna att hålla två tankar i huvudet på samma gång, för samtidigt som ordet islamofobi används alldeles för lättvindigt är hat av muslimer en realitet. Precis som islamisterna använder ordet "islamofobi" som en sköld, tenderar många rasister att ta skydd bakom distinktionen mellan religion och etnicitet. Båda resonemangen är lika ohederliga.
Det intressanta i sammanhanget är dock proportionerna. När synagogan i Malmö vandaliserades i somras talade ingen minister om vikten av utbildning i antisemitism eller nationella strategier. När en assyrisk – det vill säga kristen – förening i Jönköping nyligen fick sin lokal vandaliserad gick detta närmast obemärkt förbi.
När moskéer har varit måltavlan har detta emellertid genererat krigsrubriker, och i fallet med moskén i Eskiltstuna fortsatte man att tala om ett attentat långt efter att polisen börjat arbeta efter hypotesen att branden var en olycka. Detta parallellt med att det inte lär finnas någon stad i Sverige där muslimer blir trakasserade så till den grad bara för att de är muslimer som judar blir i Malmö.
Att det ser ut på det här sättet är en följd av en mediedramaturgi som präglas av dubbla måttstockar och kulturrelativism. När judar och kristna drabbas passar detta inte in i denna dramaturgi, varför journalister och politiker inte heller förmår förhålla sig till situationen. När däremot muslimer drabbas så bekräftas deras världsbild, varför såväl krigsrubrikerna som talet om utbildningsinsatser och nationella strategier också kommer som ett brev på posten.
I den mån trakasserierna av judar i Malmö har uppmärksammats har det länge hetat att det var högerextremister som låg bakom. Även detta är ett exempel på hur mediedramaturgin inte lyckats förhålla sig till verkligheten när denna inte stämt överens med kartan. Vad gårdagens avsnitt av Uppdrag Granskning med all önskvärd tydlighet visade var emellertid att det inte i första hand är högerextremister som ligger bakom trakasserierna. De som ligger bakom är tvärtom muslimer – det vill säga en grupp som enligt dramaturgin är "underordnad" – och därmed har ekvationen inte gått ihop. Verkligheten i Malmö har helt enkelt vägrat anpassa sig till kartan, och istället för att revidera kartan har man därför valt att titta åt ett annat håll.
De människor som står bakom denna mediedramaturgi ser sig själva som goda människor. En del av dem drivs säkerligen av ett glödande och till antisemitism gränsande Israelhat, och andra är gissningsvis vänsteraktivister som tappat kontakten med verkligheten. Många av dem är dock säkert genuint omtänksamma människor som vill väl. Deras välvilja har emellertid bidragit till att antisemitismen kunnat växa sig så skrämmande stark i Malmö att många judar idag flyr staden.
Som så många gånger förr har således den naiva och missriktade välviljan visat sig vara en farlig och destruktiv kraft som lätt kan utnyttjas av krafter med väldigt ljusskygga agendor. Viljan att hjälpa, strävan efter att se det bästa i andra människor och ambitionen att ha överseende med andras fel och brister är fantastiska karaktärsdrag. När dessa tillåts konkurrera ut logik, sunt förnuft och realism spelar dock samhället ett väldigt farligt spel med väldigt höga insatser.
Det värsta är kanske hur politikerna inte bara sopat problemen under mattan, utan dessutom anpassat sig till antisemitisternas världsbild. Malmös tidigare finanskommunalråd Ilmar Reepalu fällde under sin tid som stadens starke man ett flertal antisemitiska uttalanden som aldrig hade accepterats om de hade varit riktade mot muslimer istället för judar. Vad mer är, så sent som förra året tillsatte Socialdemokraterna i Malmö antisemiten Adrian Kaba för att leda deras arbete mot antisemitism.
Detta är dessvärre symptomatiskt, för kulturrelativismen har blivit institutionaliserad i Sverige. För några år sedan lät Centerpartiet en islamist som kräver särlagar för muslimer bli riksdagskandidat. Socialdemokraterna valde in Muslimska Brödraskapets svenska ordförande i sin partistyrelse, och Moderaterna lät hans företrädare på posten bli riksdagsledamot. Det har inte blivit bättre med tiden. Tvärtom sitter idag en islamist som samarbetat med antisemitiska organisationer i Sveriges regering.
Detta har delvis skett för att man genom att fiska i grumliga vatten sökt nå nya väljargrupper, men säkerligen också på grund av ovan nämnda missriktade välvilja. Att ha överseende med extremister bara för att de är invandrare är dock en väldigt ytlig form av välvilja. Skrapar man lite på ytan finner man att vad det i själva verket handlar om är en direkt kolonial och närmast rasistisk människosyn.
Relaterat:
Myten om islamismen som promillerörelse
Läs också:
Anybody,
Motpol,
Toklandet,
Fröjdh,
Den sjätte mannen,
Mer än 140 tecken
DN1,
DN2
NSk1,
NSk2,
Dag1,
Dag2,
Dag3,
Dag4,
SMP1,
SMP2,
SMP3,
Re1,
Av1,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
Ex1,
Ex2,
Ex3,
Ab1,
Ab2,
SR1,
SR2
