I en mycket läsvärd signerad ledartext i dagens DN använder Erik Helmerson detta som exempel på hur människor allt oftare legitimerar sitt eget grisiga beteende med en påstått underordnad position i en maktordning. Med Helmersons egna ord:
"Och där har vi det: att tillhöra en utsatt grupp ger uppenbarligen i vissas ögon carte blanche till allsköns vidrigheter mot ens medmänniskor. När kvinnor beter sig illa mot män kan det alltid ses som någon sorts hämnd. En palestinsk bakgrund gör det i en del ögon åtminstone förståeligt att man trakasserar Malmös judar."
Helmersons tydliga ställningstagande hedrar honom, men just därför gör mig samma artikel också djupt besviken. Före Helmerson påbörjar sitt resonemang om diskussionen i Facebookgruppen förklarar han nämligen att hans källa är en "osympatisk antifeministisk blogg", utan att förklara detta närmare eller ge något exempel på vad det egentligen är som gör bloggen osympatisk.
Att han ändå påpekar att bloggen är "osympatisk" är att likna vid en rituell tvagning. Han vet att Toklandet är en vagel i ögat på den postmoderna nyvänster som kopplat ett järngrepp om problemformuleringsprivilegiet i Sverige, och denna postmoderna nyvänster är han inte beredd att kritisera öppet.
Genom att i förbigående påpeka att hans källa är "osympatisk" markerar Helmerson att han inte är beredd att på allvar utmana konsensuskulturens gränser. För att tydliggöra att han hör hemma i åsiktskorridorens värme kastar han en sten i riktning mot någon som står utanför. Detta för att tydliggöra för åsiktskorridorens grindvakter att han står på deras sida.
Detta är både fegt och ynkligt. I synnerhet som Helmerson när det kommer till kritan inte drar sig för att använda sig av den påstått osympatiska bloggen för att såväl bilda opinion som tjäna sitt levebröd.
Relaterat: Toklandet, Trollans tankar
DN1, DN2, DN3 Dag1, Dag2, SMP1, Sk1, NSk1, LT1, LT2
