Vi vet hur varghatarna brukar resonera, eller hur? De drivs att ett besinningslöst och omotiverat hat mot det fåtal vargar som finns i Sverige. De är obildade bonntölpar som tror på konspirationsteorier om att staten placerar ut vargar i naturen i smyg. De är rättshaverister som oroar sig för att vargen skall ta deras hundar, trots att de i själva verket förlorar betydligt fler hundar till sina egna älgstudsare än vad de gör till vargen.
Det finns helt klart ett korn av sanning i detta, men denna nidbild är också en halmdocka som plockas fram varje gång högst berättigad kritik av vargpolitiken skall bemötas. Jag var själv länge en av de svenskar som odlade denna stereotypa nidbild. Jag skrattade åt de dumma bonnläpparnas varghat, jag blev upprörd över varje rapport om skjutna vargar och jag kunde inte för mitt liv förstå hur någon kunde tycka annorlunda. Någonstans på vägen började jag till slut att tänka om. Argumenten höll helt enkelt inte.
Globalt sett är vargen inte utrotningshotad. Den naturliga svenska vargstammen, däremot, utrotades i större delen av landet redan under 1800-talet. Om detta kan man tycka vad man vill, men man bör komma ihåg att det skedde för att dåtidens fattiga småbrukare i praktiken inte hade något annat val. En decimerad tamdjursbesättning kunde innebära att ett drägligt liv förbyttes mot ett liv på fattighuset eller, i värsta fall, att ens barn svalt ihjäl. Landsbygden var en plats där man bodde, inte ett rekreationsutrymme för stadsbor och naturintresserade.
De vargar som idag finns i Sverige härstammar från tre finska vargar som vandrade in över gränsen på åttiotalet. Detta innebär dels att den svenska vargstammen inte är genetiskt bärkraftig, dels att den är lika lite svensk som den svenska minkstammen. Där vargen anses skyddsvärd ses emellertid minken som ett skadedjur som bör begränsas eller utrotas.
I Sverige är Bechsteins fladdermus, fjällgås, svartbent strandpipare, tornuggla, härfågel, grönfläckig padda och mal akut utrotningshotade. På ingen av dessa arter läggs gissningsvis i närheten av så mycket pengar som när det kommer till vargen. Ej heller tycks svenska politiker villiga att i stor skala alienera landsbygdsbefolkningen för någon av dessa arters skull, trots att flera av dem säkerligen fyller betydligt viktigare nischer i ekosystemet än vad toppkonsumenten varg gör.
Att vargen har fått den särställning den fått har gissningsvis med högst irrationella skäl att göra. Vargen är ståtlig och majestätisk, den har sin givna plats i romantiken och den är betydligt mer spännande att se på än grodor och malfiskar. Bakom de högtidliga talen till den svenska vargstammens försvar döljer sig dock en väldigt inskränkt världsbild, en syn på landsbygden som något sorts Skansen på steroider som skall finnas där för semesterfirare och söndagsflanörers skull. Att folk faktiskt bor och försöker tjäna sitt uppehälle på landsbygden tycks samma människor inte ha tänkt på.
Man hade kanske kunnat ha förståelse för detta om de svenska politikerna i övrigt hade behandlat landsbygdsbefolkningen schysst, men så är inte fallet. Svenska lantbrukare drabbas ständigt av nya pålagor i form av dieselskatter, hård djurskyddslagstiftning, byråkratiskt krångel, förmynderi och nitisk tillämpning av EU-bestämmelser som övriga medlemsstater ignorerar.
Resultatet av detta har inte blivit en miljövänligare matproduktion. Resultatet har blivit att svenska lantbrukare inte kan konkurrera med sina europeiska kollegor och att vi därför importerar mer och mer livsmedel från länder vars lantbrukare inte nås av de svenska politikernas klåfingrighet. Som om inte detta vore nog får de svenska djuruppfödarna – i synnerhet de småskaliga – i och med vargpolitiken också finna sig i att deras verksamheter slås i spillror för surdegsbakande miljöpartister på Södermalms idealiserade naturromantiks skull.
Det är inte konstigt att folk är förbannade. Att deras ilska möts med hån liknar mest mobbning.
Dagens lästips: Trollans tankar
SMP1,
SMP2,
Av1,
SvD1,
Ex1,
Ex2,
Ab1
